Jag hade stalljour i lördags. Det var riktigt jobbigt att komma ut till stallet. Dorados box ekade tom. Jag ville bara gråta men bet ihop och gjorde det jag skulle. Fodrade och tog in hästarna. Jag skruvade ner Dorados skylt, rengjorde och plockade ihop alla hans grejor. På något konstigt sätt så kändes det skönt. Nu vet jag att jag inte behöver åka dit bara för att göra det. Jag har nästa stalljour i mitten av april. Det är nog det värsta med att ha kvar stallplatsen. Att måsta åka tillbaka fast man inte har någon egen häst på plats. Det blir så påtagligt att jag är hästlös.

I fredags gick allting bra. Eller jag vet inte hur jag egentligen ska formulera mig. Resan dit var jobbig för Dorado. Vi fick krypa i 60 kilometer i timmen efter E18. Han hade svårt att stå i vagnen. När vi lastade ur och kom in i stallet så andades han ut och jag också för den delen. Det är jobbigt att köra en häst som står ostadigt. Väl på plats så blev vi väl omhändertagna. De var så mån om att jag skulle få en bra sista upplevelse med Dorado. Veterinären var så mjuk och förklarade allt för mig.

När de satt kanylen i halsen på honom så fick jag leda honom till akutstallet. Där fick han en box samt en krubba full med betfor och müsli. Lyckan var total :) Jag strök Dorado och sa ett sista farväl innan jag fick lämna stallet. Tårarna strömmade nedför kinderna och det var skönt att ha storasyster vid min sida.

När veterinären kom för att tala om för mig att Dorado var död så kände jag en lättnad. Det var sorgligt och hemskt på alla sätt men jag visste i mitt hjärta att jag gjort rätt. Det hade gått fort. Han hade inte kämpat, han bara somnade.

Eftersom jag valde att inte se Dorado efteråt så kunde jag åka hem när allt var klart. Kändes konstigt att åka hem med tom transport och jag undrar om jag än idag egentligen har förstått att Dorado är död. Jag tror inte det.

I know for sure his heart is here with me
Though I wish him back.

Sov gott min älskade vän! Jag ska sända dig en tanke varje dag genom hela mitt liv. Adios amigo, vi ses igen i Körsbärsdalen, Nangijala.

Usch, vilken jobbig kväll. Var ut till Dorado. Borstade honom ordentligt. Drog loss all löspäls och glansade både manen och svansen. Nu kan jag i alla fall skicka en ren häst till himlen. Med tanke på att han någon dag ska möta mig och bära mig när det väl är min tur så vill jag ha en ren och fräsch häst att sitta på.

När jag putsat och groomat i nästan en timme bestämde jag mig för att ta ut honom i ridhuset för att låta honom trava runt lite. Hade ut honom igår och då var han så fin att det riktigt värkte i hjärtat. Jag gick in med honom i det lilla ridhuset idag. Det var tomt så jag släppte loss honom. Han är rolig för han följer alltid efter mig som en hund. Jag brukar longera utan lina när jag är ensam. Han går på en volt runt mig och lyssnar på mig hela tiden. Jag lät honom gå i höger varv, det är det varvet han ser bättre ut i. Jag kunde snabbt se att gårdagens travrunda i ridhuset ställt till det för honom. Han tog korta, korta steg med bakbenen och han var ordentligt halt i vänster bak. Jag provade att trava honom i vänster varv också men han uppförde sig som vanligt väldigt konstigt i det varvet. Han liksom lägger hela sin tyngd på frambenen och lutar sig innåt så det ser ut som att han ska tippa omkull.

När jag skrittade av honom så lekte vi följa John, Dorado är så otroligt bra på den leken. Han orkade dock inte leka så länge så han stannade vid dörren och väntade på att vi skulle gå in.

Jag tänkte att jag skulle rengöra och plocka undan lite av grejorna men jag orkade inte. Känns som att det inte gått upp förrän idag vad det egentligen är jag måste göra i morgon. Klockan 9.30 ska vi vara på Strömsholm och det gör så ont bara av att tänka på att jag ska måsta lämna över min drömhäst, att måsta släppa taget. Det känns så orättvist och jag vet inte hur jag egentligen ska orka se honom gå iväg med någon annan och veta att han ska avsluta sina dagar. 

Det var inte alls så här det var tänkt. Det känns otroligt hårt att avliva en häst som bara är sex år gammal. Det känns dessutom helt fruktansvärt att veta att jag kommer att mista min bästa vän. Alla pengar i hela världen kan inte hjälpa mig. Det jag förlorar i morgon kommer inte gå att ersätta.

Jag skottade fram hästtransporten i går när jag hade stalljour. Det var lönt, i dag har det kommit nysnö eller vacha som samerna säger. Samerna säger dock nysnö som kommit ovanpå gammal snö, spårsnö. Tänk vad enkelt det blev, ett ord så vet man precis vad som menas. Vet inte om ordet vacha riktigt håller egentligen eftersom det inte är någon direkt ceavvi som betyder skare. Alla djuren verkar gå igenom snön om den inte ligger på ett hårdare underlag som exempelvis en väg :) Det finns dock ett uttryck för skare som inte bär renarna, det är den snön vi har nu. Ordet är rieppádahka.

Någonting annat som är speciellt med samerna är deras sätt att jojka. Samerna växer med sin jojk, den talar om hur långt de kommit i sitt liv. Ju mer man lär sig desto mer utvecklas jojken. Jo, så är det. Samerna har en personlig jojk som berättar om just deras personliga historia. De jojkar även om sådant som inträffar exempelvis om det är någonting de behöver bearbeta. Då jojkar de om det och förbereder sig på så sätt för nya prövningar. Är det inte coolt så säg. Om du kan jojka är du aldrig ensam...

Oaidnaleapmai verdde (På återseende kamrat)

Det är mycket att ta in just nu. Har fått klartecken från Strömsholm och Dorado är inbokad på fredag klockan 9.30 Jag försöker att strukturera allt i huvudet för att förhoppningsvis göra allt lite lättare (vet inte om det är möjligt men att försöka duger). Jag har bokat min resa hem till skogarna i norr. Har bestämt mig för att åka hem för att ladda batterierna. Det kommer nog att behövas.

Många frågar mig om jag verkligen tänker köpa mig någon mer häst. Jag har avverkat tre inom loppet av de 19 år som hästägare. Det känns inte alls som en bra siffra. Men jag vet inte, har inte bara haft otur. Jag kan ärligt säga att jag köpt hästar med hjärtat, inte med huvudet. Jag hoppas att jag har lärt mig min läxa. Det är inte bara för att jag fyller jag 32 år i april eller för att jag fått alla mina visdomständer. Nä, nu har jag tagit reda på mer om den ras som jag tagit till mitt hjärta. Det måste vara nyckeln till ett lyckligt hästägande. Hoppas jag i alla fall.

Det finns ett blogginlägg som jag anser är väldigt läsvärt. Det är dessutom fullt av fina bilder :) http://gustavsborgpre.bloggagratis.se/ klicka på inlägget "10 år som PRE-uppfödare". 

Hade ut Dorado i ridhuset i helgen. Han är fortfarande svårövertalad när det kommer till att kliva ut ur boxen. I lördags travade han lite försiktigt fritt i ridhuset. I söndags hade jag honom på lina. Plötsligt knäppte det till i väggen i ridhuset, Dorado blev rädd och kastade sig iväg. Följden av detta blev att han ramlade handlöst i backen. Lilla Dorado. Nu börjar jag att inse att jag tagit rätt beslut. Har mejlat Strömsholm i morse.  

Jag har varit som i ett vacum hela veckan. Trött, sliten helt håglös. Fick papprena från veterinären och försäkringsbolaget i onsdags. Det kändes som en fet smäll i magen. Visste vad som fanns i kuverten, öppnade dem inte först men förstod att inget gott kommer ur att vänta. Läste snabbt igenom dem och uppfattade säkert inte ens hälften av vad som stod där. Jag såg bara att jag ska tagit bort hästen inom 30 dagar och att summan 65 000 kommer att betalas ut till mitt konto. Kändes helt ofattbart. Min lilla vita springare hade plötsligt bara förvandlats till en summa pengar på ett papper. Vilken av gångerna under de senaste veckorna som jag bröt ihop har jag ingen aning om. Jag sjönk ner på golvet och tårarna sprutade. Ringde mamma. Känner mig så långt hemifrån mitt i allt det fruktansvärda. Känner mig ensam, riktigt ensam. Nemo försöker att trösta mig men på något sätt så känns det inte som att det riktigt hjälper...

När jag samlat mig åkte jag ut till stallet för att mocka. Dorado vägrade att gå ut ur boxen. När han äntligen bestämde sig för att följa med så gick han två meter sedan backade han lugnt och försiktigt tillbaka in i boxen igen. Jag blev helt ställd. Sedan i onsdags har jag fått locka och på bästa sätt fått försöka övertala honom att komma ut ur boxen. Han smyger fram och jag har låtit honom gå i sitt myrtempo. Känns som att han blir sämre och det går snabbt.

Bestämde mig i går för att ringa Strömsholm och ta tag i hur jag ska gå tillväga med avlivningen. Tjejen i receptionen är så bra att prata med, hon lyssnar alltid så noga på oss hästägare, har tänkt på det varje gång jag ringt. Vi pratade ett tag och hon gav mig guidning, i en för mig, djungel av alternativ. Jag bestämde mig för att återkomma när jag funderat klart på vilken dag allt ska hända. Jag bestämde i alla fall mig för att åka med honom till Strömsholm. Det blir bra, ingenting konstigt för honom. Han har trots allt varit där förr. Skulle bara bestämma vilken dag jag ska göra det. Det blir bäst så, då hjälper de mig med allt. Jag behöver inte vara med. Det känns nu skönt att inte behöva fundera på alla detaljer omkring en avlivning. Det enda jag behöver göra är att komma dit med hästen på den bestämda dagen. Det blir bra. En sten har lämnat mitt bröst. Jag hoppas att Ulrika jobbar, det skulle kännas bäst att lämna honom till henne. Han känner henne så det skulle inte kännas konstigt för honom. Jag ska mejla idag för jag bestämde dag i går kväll. Jag ska ta honom till Strömsholm på fredag nästa vecka. Då har jag helgen fri och dessutom så är det sportlov veckan efter.

Jag mejlade min hyresvärd i går. Sade upp boxplatsen. Står tyvärr med den till den sista maj och eftersom vi inte har någon kallhyra så jag måste hosta upp 3350 kr för en box jag inte använder. Det känns inte roligt. Men hon skulle försöka hitta någon som kan ta min box tidigare. Tyvärr så har de flesta uppsägningstid i det stallet de står så det ser inte särskilt ljust ut.