Den stämmer så bra in på mig. Att den dessutom är så trallvänlig och poppig underlättar.

"Wake Me Up"

Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can't tell where the journey will end
But I know where to start
They tell me I'm too young to understand
They say I'm caught up in a dream
Life will pass me by if I don't open up my eyes
Well that's fine by me

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know? I was lost

Som jag letat! På Mio i Boden hittade jag den sista bokstaven :) Nu får pojkarna sitt namn på boxen. På dörren till stallet ska det stå stall.

Håller på att plocka upp de fynd jag shoppat på min resa. Denna kommer att pryda vårt stall. En grön sopborste med röda äpplen på. Bättre kan det inte bli!

Vet att jag är kinkig med detaljerna. Men jag vet hur jag vill ha det. Pegasus har skickat mellanväggen och i kväll kom jag hem med hästtransporten full av isolering. Mamma och pappa körde den vita plåt som ska vara på innertaket, plywood till fondväggen i boxarna och mellanväggen på sitt släp. När vi kom till "ett byggvaruhus nära dig aka Kalix Bygg och Plåt" så hade de lastat allt klart på släpet. Där låg en låda med ett meddelande. Lite kul ;)

När vi åkte från Boden fanns det en nöjd Nina i bilen. Hade inte bara hittat mina bokstaven E. Jag hade även hittat den matta som jag åkt land och rike runt för att köpa. Mina nya pippimatta :) Ser fram emot morgondagens städning! Hittade även en dörrstopp. Rolig liten säck.

Nu ska jag sträcka ut benen på soffan ett tag. Har påbörjat projekt klippning av gräsmatta. Gör klart i morgon. Mer bilder på mina fynd kommer. Sov gott mina vänner!

Vi bestämde oss för att åka i morse. Skulle åka tidigt men det blev inte så. Efter vägen stannade vi i Valbo och käkade frukost. När vi ätit passade vi på att ta en riktig shoppingrunda. Resan tog oss sedan vidare norrut. I Sundsvall passade vi på att käka och längs vägen har vi besökt varenda Mio möbler för att söka bokstaven E till de träord jag köpt. Har fortfarande inte hittat något :) Nu passerar vi Skellefteå och resan har rullat på bra. Vi bytte precis chaufför. Jag bestämde mig för att vila lite.

I går träffade jag Liza. Efter shopping på Sadelmakeriet, shopping på stan, på Erikslund och Hälla var jag helt dödstrött. När jag såg Lizas vänliga leende så blev jag pigg igen.

I förrgår var vi till Sthlm. Det var min äldsta bästis födelsedag men jag var inte där för att besöka honom. Vi gjorde stan och jag besökte min favvoaffär. Efter det passade vi på att träffa min morbror med fru. Hade verkligen önskat att mina kusiner varit hemma. Men den ena hade stuckit iväg till England och den andra hade åkt till Frankrike.

Intensiva dagar. En stark resa. Jag är glad att jag åkte, för nu vet jag. Nu vet jag att mitt hjärta inte ljuger. Ibland behöver huvudet få sig en tillsägning...på skarpen. Jag älskar min gård och min tillvaro hemma i norr. Jag har varit osäker på vad jag vill men nu vet jag. Det ska bli skönt att komma hem och att med ny energi ta tag i att få stallet klart. Jag har ännu en gång siktet inställt på att skapa och forma min drömgård. Mitt eget Establo Libero!

Emme käkar lunch. Jag dricker Cola. I morse träffade jag Irmeli. Har saknat henne så. Vi fikade på vårt vanliga häng - Markan. Efter timmar av tjatter besökte vi sadelmakeriet. Jag köpte en brun sadelgjord i läder till Cielo. Den var på rea och kostade 245 kr! Snacka om fynd! Känner mig riktigt nöjd. Fick ett gäng med Sprengerbett och ett Hubertuskandar som var rundsytt av Irmeli. Känner mig så nöjd! Å, Libero kommer bli så fin i det!

Nu ska vi dra vidare. Plättarna och sylten är slut :)

I går eftermiddag gled vi in på parkeringen. Äntligen framme! Det kändes så hemma att det slog mig att det kändes som att jag aldrig ens varit borta. Helskum känsla. Vi åkte ner till Coop och allt runt omkring mig kändes så hemtamt. Jag säger att Västerås är hemma, för så har det varit i så många, många år. Har även kallat Kalix för hemma. Helt snurrigt. Har hela tiden stått med ena foten här och den andra foten i norr. Men trots att jag varit borta så länge så har Västerås klarat sig över förväntan. Det visar vad man är i en storstad, anonym. Mitt hem i norr klarar sig inte utan mig. Min tillvaro är där, mitt liv är där. Västerås kommer alltid att vara mer än en stad att resa till, det kommer fortsätta att vara mitt hem. I alla fall i många år framöver.

Jag träffade en av mina bästa vänner i går. Var så skönt att strosa med henne över stallplanen och ner till hingstarna. Pojkarna kom fram på en gång när de såg oss. Underbara pojkar. Cielos bästis kände igen mig och kom för att hälsa.

När jag åkte från stallet så var det helt svart ute.

Idag står det klippning av håret och Stockholmsresa på schemat. Vi hörs!

När jag slog upp mina två blå möttes jag av denna lilla filur. Älskade lilla C.

Slog precis upp mina två blå på hotellet i Härnösand. Har sovit som en stock med fönstret på vid gavel. I går var det festkväll. Det störde inte mig det minsta. Är van att sova trots att det är full aktivitet precis utanför. Har haft åtta års träning ;) Detta gör att jag förundras över hur tyst det egentligen kan vara när jag ligger i min säng hemma. Hur det än är så uppskattar jag båda, på sitt sätt.

Nu hägrar frukosten och jag ska sparka igång kroppen inför bilresan. Jag är inte van att dela upp resan i två etapper. Men Emme är med och hon är inte så mycket för att åka bil. man behöver många stopp efter vägen och hon behöver röra på sig. Jag är mer för att stampa på gasen och köra till jag är framme. Vill avsluta mitt inlägg med att säga: Alla ni husvagnsraggare där ute. Håll åt sidan, för nu kommer jag!

Det kändes inte alls så jobbigt som jag trott att lämna pojkarna. De har det väldigt bra och pappa kommer att ta hand om dem. Vi är på väg till Västerås. Pappa blir hemma med hästarna och hundarna. Han ska bygga på stallet.

När jag var till pojkarna och fyllde vatten, pysslade och dränkte dem i myggmedel så hände det en spännande sak ;) Libero har inte riktigt förstått det här med eltråd (eller så är det precis det han gjort). Han sträcker då och då fram sin rosa mule för att helt plötsligt ta mod till sig att våga ta i tråden. Detta händer ungefär varannan vecka, idag var det dags igen. Jag hade precis tagit på dem grimmorna. Stod med Cielo fast i grimskaftet och gnuggade in myggmedel på flanken. När det small i tråden och Libero kastade sig iväg som skjuten ur en kanon reagerade Cielo. Jag klev åt sidan och smällde skinkan i tråden. Hade bilnyckeln i bakfickan. Cielo stod bredvid mig och stirrade på Libero. Jag fick smäll på smäll i min högra skinka. Jag skrek av smärtan. Kände strömmen gå genom kroppen, högra armen domnade. I den högra armen höll jag grimskaftet och i grimskaftet satt lilla C fast. Strömmen ledde genom min kropp och slog lilla C. Han studsade och hoppade. Han klev undan så jag kunde lossa skinkan från eltråden. Cielo tryckte sitt huvud i min famn och vi kramades. Jag bad om ursäkt för att jag skrikit. Han tog det inte så hårt. Han var lugn och uppförde sig som att han försökte tala om att han vet hur det känns. Libero sprang fortfarande runt som en yr höna. Jag gick fram och tog fast honom. Strök honom i pannan och han såg ut som en liten pojke som skämdes för sitt hyss. Jag förklarade att det är okej att hitta på bus men det är bra att variera sina bus. Att inte alltid göra samma bus. Det brukar bli lite uttjatat.

Min skinka röd och öm. Precis som när jag skulle bygga staket förra gången. Skulle kliva över stängslet för att komma åt stolparna. Hade inte stängt av strömmen. Inte hade jag räknat med att mina ben var så korta att de inte skulle räcka ner på andra sidan staketet. Eller de hade gjort det om jag hade sett diket på andra sidan tråden. Smack! Vad gör man när man står med ena benet inne i hästhagen och det andra benet i diket på andra sidan. Mitt mellan alltsammans finns den spända, helt korrekta eltråden. Benen blir gelé och personen i fråga ramlar ner i diket. Att denna person har en fruktansvärd ormfobi och tror att det är ormar överallt behöver nämnas. Jag ramlade ner i diket. I fallet stack de vassa grässtråna mig överallt på de bara benen. Jag var helt säker på att det var ett helt ormbo precis där jag ramlade och att alla sticken var från ormar som vansinnigt tuggade på mig. Studsade upp, skrikandes satte jag av i full fart. Eller så fort jag kunde snubblande jag på mina gelében ut på ängen. När jag inte orkade springa mer så stannade jag och tittade ner på de sargade benen. Inte ett enda ormbett. När jag tittade upp såg jag två hästar som stirrade på mig. De tittade snett på mig, helt säkra på att jag blivit galen. Förstår dem. Den tanken korsar mig då och då ;)

Allt jag kan lära mig om min älskade Libero tar mig närmare honom. Att dessutom få ta del av den historia som finns om bocado gör att jag ser honom ännu tydligare. Denna artikel är så läsvärd!

http://www.purespanishmares.com/articles/gallery/Origin_Bocado.pdf