Somnade när jag nattade Hugo. Vaknade två timmar senare, helt utsövd. Hämtade in hästarna och fodrade. Libero tittade på mig med sina vackra ögon när jag tänkte släcka. Vände i dörren. Spelade ingen roll att det var sent. Jag hade ju ändå vilat mig. Borstade och lade på grejorna. Nu är jag så himla glad att jag gjorde det! Vilket underbart pass. Började med att det var mest spring och undanflykter. Kändes helt värdelöst och kände för att ge upp. Började jobba honom från marken med några enkla övningar. Ställde, böjde och mjukade upp honom. Han var först väldigt motsträvig men helt plötsligt släppte det och allt jag bad om fungerade. Tränade trycket från skänkeln från marken och plötsligt fungerade det som jag så länge misslyckats med. Han går vanligtvis bara mot och bogar ut. Nu tog han lätta steg åt sidan. Provade från andra sidan och det fungerade också! Tänk vilken underbar känsla det är när någonting man jobbat med så länge och slitit sitt hår över, när det bara fungerar utan att man egentligen hunnit ens be om det. Jag älskar verkligen min vita häst. Han älskar att jobba och att vara till lags. Cielo däremot, han kände på sig att det var någonting jobbigt som hände ute på banan så han var helt tyst inne i stallet. Det händer aldrig när han är ensam. När jag äntligen kom in med Libero så var han väldigt upptagen med att äta sitt hö. Tog ingen kontakt med mig. Gick fram till boxen och öppnade dörren. Han tittade upp och när jag strök honom över pannan så förklarade jag att jag tyvärr inte hinner ta honom idag eftersom jag jobbade Libero så länge. Han blev inte alls så ledsen som jag inbillat mig att han skulle bli. Han fortsatte och äta.

Foto: Anne Andersson