I går var en helt kaosartad dag. Jag är fortfarande helt slut. När jag stod och mockade boxarna idag så kändes det seriöst som att nu ger jag upp. Som jag kämpat, kämpat och hållit i dem med näbbar och klor. Kanske jag nu är i ett vägskäl. Kanske jag måste välja. Kanske jag trots allt inte är så jävla stark som jag gärna utger mig för att vara. Orden jag hört så många gånger ekar i huvudet: "Sälj hästarna" "man kan inte ha små barn och häst(ar)". Det kanske är meningen att jag bara ska vara mamma, punkt. Förstår inte hur jag ska ta mig ur gropen och hitta tillbaka till lyckan med mina hästar. Snälla, är det någon där ute som vet?

Nattade Hugo och med kapsonen i handen styrde jag till stallet. Jag hämtade in hästarna. Cielo blev grinig för att det inte var mat färdigt i boxen när han kom in. Klädde på Libero och stängde stalldörrarna. Longerade honom i djupsnön. Oj, vad han fick jobba. Han är så positiv till arbete, det är verkligen en fröjd varje gång jag tar ut honom. Efter ett tag kände jag att det verkligen kändes skitkallt, på ren svenska. Jobbade honom klart, fixade i stallet och fodrade. Bar in ved i huset och kollade termometern. -19,7 grader, förstår att jag frös om fötterna. Attans, hoppas verkligen att det är varmare i morgon. Hugo vill åka snowracer. Har skruvat ihop den idag och han har suttit i köket och gasat så man kan säga att den är uppvärmd.

Den bästa på väldigt länge. Att få se Hugos förväntan och hur ögonen glittrat på honom från det att vi vaknade tills att han somnade. Älskade unge. Tänk vad lycklig man kan bli av att ha en sådan liten krabat i sitt liv.

När vi vaknade i morse så hade han bråttom in i vardagsrummet för att se om Tomten ätit sin gröt och det hade han. Han hade "ätit allt upp". Han tjöt av lycka när han såg alla paket som Tomten lämnat. Valde ett stort paket att öppna och i det var det en spade. Kunde knappt bärga sig att få komma ut och skotta. Hästarna fick äta frukost ute och när de, och vi ätit klart gick vi och hämtade in dem. Vi sadlade Cielo och tog med honom på tur. Han red hela vägen upp till Tore i snöstormen. Vi lämnade det paket som Tomten levererat fel och önskade god jul. När vi skulle rida hem så bestämde han sig för att gå hem eftersom snön piskade i ansiktet.

Efter att vi gjort oss redo och packat in klapparna i bilen så åkte vi till Kalix för att fira jul hos mormor och morfar. Och vilken underbar julafton det blev. God mat, trevligt sällskap och förväntningar. När Tomten äntligen kom så var han först lite avvaktande men efter att tag tog han mod till sig och då fanns inget tvivel. Han älskade att hämta sina paket från Tomten.

Väl hemma så sov han som en stock, helt slut av allt det spännande som hänt idag. Jag fick fixa med hästarna och ta mig en välförtjänt vila i soffan tillsammans med Freja.

Julklapparna ligger under granen. Det har verkligen varit full fart hela dagen idag. I morse fick Hugo klä ut sig till tomte och rida lite. Han var inte helt supernöjd eftersom han ville ha cowboyhatt och den passade inte ovanpå hjälmen. Sedan fick han som vanligt rida för kort stund :)

Nu i kväll gjorde vi iordning mat till Tomtens renar och ställde fram gröt till Tomten. Nu hoppas en liten gosse på många klappar. I dem hoppas han på en ponny och en barnskoter. Har försökt förklara att Tomten inte kan slå in en hel ponny i ett paket.

Jag har äntligen landat i soffan och laddar inför morgondagen. På förmiddagen tänker Hugo rida till gamla Tore för att ge honom ett paket. Jag har sagt att han får rida på Cielo eftersom Libero inte är trafiksäker. Han är inte helt med på det ännu, så det kan lika gärna sluta med att han får åka spark.

Ligger här med en sovande gosse på min arm. Idag har varit en tung dag. Jag har sagt farväl. Finaste farbror polisen har lämnat oss. Det gör så ont i mig, det ska gudarna veta. Ni har tagit någon med en så betydande roll ifrån mig. Han har hjälpt mig med både gården och Hugo. Nu är det tomt, så fruktansvärt tomt. Han kommer inte ringa för att kolla att jag är inne från stallet eller att jag klarar mig. Han kommer inte kliva in genom dörren klockan åtta på lördagarna för att ropa på Hugo. Han kommer inte att vandra runt ägorna för att kolla att allt står rätt till. Inte en enda gång till kommer han att stå på vedbacken med händerna i fickorna på sina manchesterbyxor och konstatera att veden räcker hela vintern. Han kommer inte att ta vägen förbi hästhagen för att se över sitt bygge och konstatera att han och min far tillslut lyckades få den där svarta hästen att hållas i hagen. Inte en enda gång till kommer han stå på tröskeln in till stallet medan jag mockar. Inte en enda gång till kommer jag få höra tjutet av lycka från min son när han får träffa sin kompis.

Sov gott bästa farbror "farbror polisen". Vi glömmer dig aldrig.

Ibland blir jag så himla förvånad. Libero kan vara som ett asplöv men han kan även vara som en äkta Waara, stabil som ett berg. I morse när jag skulle ta ut hästarna kom jag i vanlig ordning med en i varje hand. Försökte kontrollera en bångstyrig Cielo i min vänstra hand, trycka ner huvudet innanför jackan eftersom blåsten nästan dödade mina kinder och samtidigt sno runt hästarna för att stänga stalldörrarna. Det löste sig utmärkt. När jag dock vände runt på hela ekipaget såg jag i ögonvrån hur vinden fångade plastet jag lagt över höbalen. Det gled loss. Flög med vinden. Flög rakt mot oss. Jag hann inte undan med hästarna innan balplasten satt som ett plåster över Liberos bakdel. Han frös till is, stod helt stilla. Kunde i den situationen inte avläsa ifall han var rädd eller rent utav panikslagen. Försökte få en dödshungrig Cielo att backa så jag skulle komma åt att ta bort plasten som nu kilat sig in under ena bakhoven på Libero. Jag försökte få honom åt sidan. Han samarbetade snällt. Gjorde som han blev tillsagd. Jag fick tag i plasten. Höll den stadigt i handen. Andades ut. Plötsligt kände jag hur balplasten försvann från min hand för att med en hård snärt nudda mitt ansikte. CIELO! han reagerade inte. Han hade fått ett stadigt tag i plasten och gjorde sitt yttersta för att skaka allt liv ur det. Efter många om och men lyckades jag övertala honom att släppa leksaken. Han såg purken ut. Libero stod fortfarande på samma ställe, stirrade på de svenska infödingarna. Vi kan inte sett så smarta ut i hans ögon, inte någon av oss. Kände mig inte särskilt smart heller. Tog plasten i handen, lade den på marken och kastade en spade ovanpå den så den inte skulle flyga iväg. Ledde iväg hästarna. Halvvägs till hagen vaknar Libero. Anledningen var att Cielo fått ett stadigt tag i hans täcke. Libero sparkade och gjorde allt i sin makt för att få Cielo att släppa. Då flippade jag. "Vilken jävla liv, på ren svenska, klockan halv sex på morgonen". Det blev tyst på backen i Sakkis. Det enda man kunde höra var den isande vinden och mitt vrål som ekade mellan bergen. Jag stod där, med en häst i varje hand. Den ena lyssnade, backade lite försiktigt ifrån mig. Den andra han stannade upp för stunden, sedan tog han ett kliv framåt. Jag stod framför dem. Tog ett djupt andetag. Då förstod han att nu är det ingen lek längre. Han backade. Jag sa ingenting. Vände mig om och började att gå. Libero smög fram, noggrann med att hålla avståndet. Cielo tryckte på bakom mig men avvaktade när jag höjde min hand. Han gav upp. Följde med de sista stegen in i hagen. Segern blev min...denna gång. Det kom dock en eftermiddag också. Då blev det dags att testa mig igen. Känns som att jag gick vinnande ur det slaget också. Fina lilla C, attans vad pestig du kan vara ibland. Det är tur att du är så himla söt.

Helt galet väder. Känns som att jag inte gör annat än torkar täcken och ytterkläder. Ena timmen är det spöregn och nästa dalar vackra stora snöflingor från skyn. Att gå ut utan broddar är nästan som att be om en bruten lårbenshals.

Här kämpar jag med Liberos regnskållor. De frodas och trivs utmärkt i detta klimat. Idag ser de dock mycket bättre ut än för några dagar sedan. Klippte honom igen i söndags och det gjorde nog susen att få luftat pälsen som var tjock som på en teddybjörn. Jag andas dock ut och firar varje dag jag ser att de håller sig från sadelområdet.

Snöade hela dagen i går. Var flera plusgrader så det var dessutom väldigt blött. Tog med mig Libero ut för att röra på honom. Han var inte alls inspirerad. Blev lite ställd, han brukar alltid bara trampa på. Göra som han blir tillsagd. När vi var färdiga hämtade jag ut svarta faran. Han var inte alls imponerad över aktiviteten jag valt åt honom. Han sprang med huvudet i marken, drog läpparna i nysnön och roade sig på det sättet. Jag försökte få honom att avsluta sin aktivitet. Då stannade han. Rörde sig inte ut fläcken...om jag inte gick mot stallet. Envisa häst. Vinden ven omkring oss och snön piskade i ansiktet. Jag gav upp. Cielo blev nöjd. Gick in och rullade sig i spånet i stället. En mycket trevligare aktivitet. Sedan ställde han sig och väntade på mat. Kastade med de tomma höpåsarna. Dålig service på det här hotellet.