Det sägs att vissa hästar träffar en direkt i hjärtat. Det har alla mina hästar gjort, men på olika sätt. Detta inlägg kommer att handla om Libero. Den häst som jag längtat efter i hela mitt liv. En femårig hingst som anlände till mig i Västerås, en solig men blåsig och fruktansvärt kall dag i mars.

Denna känsliga individ. Min dramaqueen. Min hingst som blev en valack men som fortfarande än idag kan få för sig att han kanske har ett uns av hingst i sig. Vilken resa vi gjort, Libero och jag. En resa jag aldrig trodde var möjlig. En resa som jag så många gånger varit beredd på att bara åka åt andra hållet ifrån. Förstår att det låter konstigt. Men ja, jag har sedan sista träningspasset innan jul äntligen känt mig som en riktig ryttare igen. En ryttare som vågar, en ryttare som tar sig ann problemen. Ni vet en sådan ryttare som inte tvekar, utan litar på sin häst fullt ut när tränaren säger att nu ska vi galoppera, på en häst som aldrig galopperat med ryttare. Att få känna hästen under sig galoppera, utan att vare sig han eller jag behöver vara rädd, ängslig eller osäker på vad som egentligen krävs. Jag har så länge fått arbeta med grunden på Libero att jag nästan glömt bort hur underbart det är att rida. Under höstterminen har vi bara gått framåt. Från klarhet till klarhet. Vi har inte behövt backa och börja om en enda gång. Allting har bara rullat på. Det kanske låter som att jag är helt uppe i det blå men att ha kommunikationsproblem med sin häst ställer till det, dagligen. Jag har tagit hjälp av en tränare som jag litar på till 100% och jag har lyssnat. Lyssnat, tagit till mig, funderat och tränat. Inte en enda gång har jag känt mig ledsen eller otillräcklig. Han har aldrig gett upp om oss, utan bara sett våra framsteg. Framsteg som i början av terminen kändes små men när jag ser tillbaka på helheten, hur det varit mellan mig och min häst från allra första början. Då förstår jag vilket jobb vi gjort. Jag säger vi, för jag är inte ensam här. Det är jag, Libero och en man med fantastiska kunskaper för hur just Libero bör hanteras. Han hinner läsa av hästen innan och det gör att Libero aldrig fått en chans att "fula ut sig". Jag har fått lära mig att fokusera, våga stanna upp och att känna in min häst. Jag vågar nu lita på honom. Vet att vi har en lång väg kvar och att min älskade häst är den mest känsliga individ jag stött på. Men jag kan galoppera och jag vågar tro på att han inte ens har en tanke på att kasta av mig.

Idag tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte gav upp. Att jag vågade lita på att han en dag skulle bära mig med stolthet. Men mest glad är jag över att jag tog mig tiden. För jag tänker inte sticka under stolen att tanken om att sälja slog mig, mer än en gång. Man brukar säga att om man inte kommer överens med sin häst så ska man sälja, för den kan få det så mycket bättre någon annanstans. Jag vill dock framhålla att det många gånger är ryttaren som måste tänka om. Sänka sin gard och svälja prestigen. I mitt fall var det kärleken till min häst som har tagit mig dit där jag är idag. Och ska jag vara helt ärlig, så har Libero det bäst hos mig. För jag älskar honom villkorslöst!