Idag fick vi äntligen ett genombrott, Cielo och jag. Från marken dock, men äntligen förstod mitt tuffetåg att det mesta vi gör blir bättre om vi tar ner tempot en aning. Det svåraste jag försökt mig på är att försöka få oss båda att tänka om. Att länga ut tyglarna betyder inte automatiskt att man ska länga ut steget och ånga iväg. Bromsen fungerar så dåligt då, den är typ trasig. Det är där ryggningen kommer in, detta fantastiska verktyg. Jag har alltid använt det på Cielo. Det får honom att komma av sig och vi kan gå på igen.

Våren är tuff för oss men jag har bestämt mig för att de dagar det inte fungerar uppsuttet får jag arbeta honom från marken. Idag var vi inte på samma sida i boken när vi började. Jag gav inte med mig och innan vi var överens hade barnen tillsammans med ponnyn landat på altanen. I väntan på att vi skulle bli klar. Och nu är jag glad att jag gav oss möjligheten att lyckas. Det känns så mycket bättre att gå in med nytt mod inför morgondagen.