Ja, just idag men för åtta år sedan slog min dröm in. Dorado kom till mig! Lycka.

Idag, fast för tre år sedan stampade jag runt och väntade och väntade och väntade på att Libero skulle lastas och åka från Spanien.

Övre bilden Dorado. Nedre bilden Libero.

Förutom detta så är det mest bara svinkallt hela tiden. Håller på att frysa arslet av mig. Hästarna har intagit en ofrivillig vila. Min är frivillig, för jag går inte ut mer än jag måste. Irriterar mig lite på min granne som hela tiden påpekar hur fina och soliga dagar det är. Ja, det är ju bara typ -10 när solen är uppe. Då blåser det. Är inte ett skit varmare.

Det känns som en evighet sedan jag stod där med din grimma i handen. Min älskade syster höll om mig, jag grät. Har aldrig känt mig så tom som den dagen. Min dröm gick i tusen bitar. Älskade Dorado. Idag är det fem år sedan jag lämnade dig till ett bättre liv. Kommer ihåg det in i minsta detalj. Och jag vet nu, att jag gjorde helt rätt. En häst som knappt kan stå i transporten de 20 minuterna mellan Näs och Strömsholm får inget värdigt liv. Hela vår resa var fantastisk och jag skulle inte byta bort den mot någonting.

Det jag kommer ihåg bäst från denna dag är det fantastiska bemötande som jag fick på kliniken. Vi blev väl omhändertagna och jag fick säga hej då ordentligt. Du tuggade müsli och betfor som aldrig förr. Jag har slutat att säga hej då till dig, jag säger på återseende. När det är min tur så vet jag att du hämtar mig och bär mig på din rygg, så stolt och vacker som bara du kunde vara.

Att springa runt, runt i en lina dag in och dag ut börjar kännas lite tråkigt. Men se, inte kan man bara få stå inne i sin box och käka halm för det. Nej, här ska det ut och motioneras i alla väder. Amiga ids inte ens rida själv, slår var om att det är för att hon tycker att det är för kallt. Springer runt och låtsas vara van med kylan, tror att hon ljuger. Hon suckar varje kväll över att jag har torra skorpor på ryggen. Kallar det för regnskållor och svär över att det inte går att ha sadel på mig. Denna dag suckade hon dock inte. Hon klappade på mig och sa att nu du, nu går det snart. Fattade inte vad hon menade, men tror inte det är någonting positivt för min del. Betyder garanterat mer motion. Ska visa henne vilka hingsttakter jag har. Då blir hon säkert rädd.

Jag förstår inte riktigt varför jag ska springa runt i den där linan? Det är bara två saker som är bra med det. Det ena är att jag får så många snälla ord och det andra är att jag får en morotsbit varje gång vi byter varv. Tyvärr byter hon bara varv typ fyra gånger per pass vilket resulterar i att jag bara får fyra morotsbitar. Det är lite snålt tycker jag, med tanke på vilken insats jag faktiskt gör. Skulle vilja se Amiga själv springa runt i linan i djupsnö.

Nu när jag tänker efter så fick jag egentligen fler morotsbitar eftersom vi lekte söka morotsbiten när vi kom in. Den leken går ut på att Amiga håller en morot mellan exempelvis mina framben eller nästan uppe på ryggen och jag ska försöka nå den. Jag vinner alltid. Det är en kul lek.

Tyckte Amiga var lite grinig idag och den där lilla ungen hon envisas med att släpa runt på, han ska vi inte ens nämna hur grinig han var. Blev skitsur när vi skulle gå in i stallet och han inte fick rida. Hörde när hon förklarade för honom att man inte får sitta på hästen med dagisoverallen. Verkar superlöjligt, som att det har någon betydelse för vad ungen har på sig. Han kan ju ändå inte rida. Men tur för mig att hon vägrade. Han sitter inte stilla precis. Hoppar, studsar och rider lätt helt i otackt. Man får dessutom inte röra på sig, nä då får man en snabb tillrättavisning. Är liksom bara stå där och härda ut. Han brukar trots allt inte få sitta så länge. Men jag tycker nog minsann att Cielo också kunde dra sitt strå till stacken och låta ungen sitta lite på honom.

longerings-Hitler = Amiga *fniss* säg inte att jag sa det.

Hoppas ni får en trevlig kväll! Tack och god natt!
/Libero

När jag kom till veterinären i Uleåborg med Libero förra året så var han inte glad på mig. Han såg att jag gått i samma fälla som så många andra och föreläste för mig om just PRE och övervikt. Ja, jag har sett många överviktiga PRE och är idag nästintill manisk när jag spanar in hullet på mina egna hästar. Jag väger dem varje vecka för att ha koll. Det hjälper mig i min förvirring. Är skönt att få svart på vitt att ens häst har ett normalhull. Bilderna visar före och efter.

Libero förra vintern och Libero idag.

Finns ingenting mer underbart än att ha mockat stallet på morgonen! Kvällssysslorna blir så mycket enklare då. Jag är inte alls någon fan av att mocka på kvällen! Fylla spån gör jag däremot oftast innan jag tar in hästarna. Arbetet blir så mycket smidigare när man kan dela upp sysslorna under dagen. Då känns de inte så betungande. Däremot går mycket av min vakna tid till att planera min dag. Men vad gör man inte för att kunna ha sina hästar!

Mitt liv har varit upp och ner, helt uppåt väggarna sedan tidigt i höstas. Min tillvaro blev inte alls som jag tänkt mig men jag omges av de viktigaste som jag har, Hugo, hästarna och min gård. Känner mig precis så stark som jag alltid känt mig. Låter inte ett litet farthinder efter vägen knäcka mig. Välkommen tillbaka bäste bloggläsare. Välkommen in i min hästvärld.