-Klart du kan rida. Om du har en häst som är lugn och stabil. Det går hur bra som helst att rida, så länge du inte ramlar av.

Vänder mig om och tittar på Henrik. Han väljer att möta mitt varnande rynkade ögonbryn med en tystnad.

-Bra, då blir det inga problem. Jag ler stort mot barnmorskan och tänker på min spanska kung. Han är varken lugn eller stabil. Ja, han är ju knappt inriden men jag litar på honom. Och ramla av, det passar jag mig för. Det gör oftast så himla ont.

Jag önskade mig en baby i julklapp och eftersom Tomten och jag är världsbundisar så har jag nu gått runt i tolv veckor med konstant trötthet och upprepade munkräkor. För alla som inte vet hur länge tolv veckor är, så vill jag bara förtydliga det med att det är TRE månader! Tre månader då jag varit så trött att jag endast orkat göra det mest nödvändiga.

Nu är det flera veckor sedan jag har kräkts i skottkärran när jag mockat och det känns inte längre övermäktigt att motionera pojkarna. Jag ser ljuset och börjar så sakteliga förstå att detta går alla igenom. Även om jag inte trodde att det skulle "drabba" mig. En gravid kvinna, med ett ständigt sug efter blodapelsin och saltlakrits, det är mitt nya jag.