Men inte så som jag tänker mig att en dressyrryttare dansar med sina hästar. Idag ventilerade vi hjärnan. På med repgrimman. Oj, vilken upplevelse. Med båda hästarna. Tog Libero först. Han fick börja med att sträcka ut i trav några varv på en volt. När jag sedan samlade upp grimskaftet förde jag honom i sidled. Tränade mycket på signaler. Speciellt på när det ska vara stopp. Bytte sida och flyttade åt andra hållet. Lugnt och metodiskt. Gick iväg, hästen kom med. Stannade hästen stannade. Stod jämsides, backade. Hästen backade. Stannade, bakdelsvändning. Stannade, framdelsvändning. Bytte varv, samma åt det hållet. Flyttade i en öppna, flyttade i en sluta. Båda varven. Skänkelvikning. Halt. Rygga. Gå fram. Stanna.

Så lekte vi på. Det är en fantastisk känsla när en såpass nervös häst som Libero bara lägger ner huvudet, slappnar av, lyssnar, arbetar och slickar sig runt munnen i rörelserna. Då känns det som att jag når honom. Avslutade passet med den berömda "Peder-stretchen". Försöker hitta någonting som kan göra Libero mer lugn. Detta fungerade redan första gången jag provade det, så jag har fortsatt.

Gick in och bytte häst. Cielo ville inte ens ha på sig grimman. Tryckte undan ett sarkastiskt "ja, det börjar ju bra". Tog med honom ut. Han stångade mot handen. Sådan skillnad från Libero där jag bara spelat med fingrarna. Tog fram pisken med min hemmagjorda plastruska. Då vaknade han till liv. Slutade att dra och slita i grimskaftet. Kunde lätta av. Körde samma program bara att jag fick köra varje övning två och ibland tre gånger eftersom han glömde lyssna, stod och sov eller bara hade fullt upp med att försöka ta redan på om gräset var ätbart.

När min olydiga ponny plötsligt vände och blev en samarbetande typ, då kändes det skönt i bröstet. Fina lilla C, han kan minsann lyssna han också.