Jag drömde en mardröm. Vaknade helt kallsvettig. Drömde att Libero blev riven av en björn och att jag hittade honom död vid grinden i hagen.

I går hittade jag min vän. Jag hittade Libero do?d i hagen. Han hade fa?tt en aneurysm i hjärnan och det brast. Jag hittade honom bara minuter efter att han sto?rtat i marken. Han dog direkt. Jag sprang, fast jag visste. Vet inte om han hörde mig, men jag tog upp hans huvud i min famn, kollade pulsen och gjorde allt i min makt. Dock helt förgäves. Han dog och jag grät.

I dag begravde jag en vän. Min häst, som varit min klenod. Min spanska klenod. Jag har älskat honom av hela mitt hjärta, även om jag stundtals verkligen tvivlat på om all min kärlek var besvarad. Jag vet inte hur hästar tänker, med jag vet att Libero visste att jag gjorde vad som helst för honom.

Jag har varit så nära att förlora honom förut, kämpade i flera dygn och lyckades rädda honom. Det var sex år sedan. Hade jag då vetat att tiden vi fick var tidsbestämd, så hade jag använt varenda minut.

Den dagen det hände, hade jag precis middagsfodrat, mockat och fixat klart i stallet. Pratade med Libero när jag gav honom höet. Tog med honom längre bort från Cielo och förklarade att de inte ska stå så nära, för då tar Cielo hans mat. Tippade ut höet på marken och strök honom över pannan, i vanlig ordning. Bestämde mig för att packa höpåsar klart inför veckan som kom. Varit borta i tjugo minuter när jag hörde Cielo gnägga. Bestämde mig för att kolla varför. När Hugo, Signe och jag kom ner till hagen så låg han där, vid grinden. Det handlade om minuter. Vet att jag inte kunnat göra någonting men jag mår ändå skit. Min fina och vackra häst, med sin djupa blick. Han som jag älskat så. Sov i ro. Du kommer att fattas mig, varje dag. Förlåt för att jag inte kunde rädda dig.