Gårdagens ridning och den körtur jag tog med Cielo dagen innan det bjöd båda två på nya upplevelser. Kanske inte direkt positiva upplevelser. Berättar i detta inlägg om Cielo.

Valde hela morgonen innan jag valde att ta Cielo på en körtur när pappa kom för att hjälpa mig med Hugo. Åkte iväg med en pigg och glad häst. Bestämde mig för att köra lite längre och vända där timmerbilarna vänt. Jag hade dock inte en tanke på vad som komma skulle. Väl framme så sjönk hästen. Det regn som kommit de två senaste månaderna har gjort att marken fått nog. Den klarar liksom inte mer. Cielo tvärstannade när han körde fast. Jag klev ur vagnen. Konstaterade att detta skulle bli tufft. Försökte få honom både framåt och bakåt men vad jag än gjorde så var det stopp. Myggorna flockades och hästen trampade bara fram mer och mer lera. Han var dock helt lugn, väntade på direktiv. Direktiv som aldrig kom. Plötsligt knuffade han på mig. Jag flyttade mig åt sidan men åt fel håll så jag fick en smäll av Cielos huvud rätt i sidan på mitt huvud. Spräckte ett öra och blodet rann. Glasögonen flög iväg. När jag släppte tömmarna för att söka glasögonen så swishade det bara till så hade Cielo vänt på hela ekipaget och stod snällt och väntade på avfärd. Fatta vilken cool häst jag har! Han är verkligen inte som någon annan! Lugnt och fortfarande pigg travade vi tillbaka. Min underbara lilla C.

Jag kunde inte släppa tanken på den vita kaninungen. Mejlade och tingade den också. Så plötsligt fick Hugo två egna kaniner. En vit och en grå. De kommer på måndag.