När Libero dog så dog en del av mig. Är svårt att förklara men jag hade under så lång tid svårt att hitta tillbaka och jag har fram till denna jul, två år senare, äntligen hittat hem igen. Jag känner äntligen mig glad över att vara i stallet och har hittat gnistan. Cielo, min klippa, han har väntat på mig. Jag kan känna att det tagit onödigt lång tid att komma till insikt. Men att byta inriktning är nog det mest modiga och kloka beslutet jag tagit. Jag har funderat på det länge och det har varit en självklar del av mig sedan jag var liten. Min ponny red jag med westernsadel och jag drömde om att bli cowgirl. Lämnade det bakom mig när jag bytte till stor häst. Ramlade in i det som passade bäst för stunden och det har ramlat på sedan dess.

När jag sadlade Cielo med westernsadel första gången så blev jag glad i hela kroppen. Även om jag bara lade på sadeln för att prova ut hur den passade, så kände jag ett lyckorus. Han såg ut precis som jag hoppats och tänkt mig att han skulle göra. Jag hoppas att han en dag kan rida barrel racing och pole bending med mig. Han kanske till och med kan valla en och annan ko.