Hugo var så trött att han somnade redan halv sex! Jag tog tillfället och skyndade mig ut. Fixade snabbt stallet och tog in hästarna. Libero blev tjurig eftersom han ansåg att han var för hungrig för att motionera. Hade tagit av honom grimman och fixat lite under tiden. När jag skulle in i boxen för att ta ut hästen så vägrade han bli fasttagen. Slutade med att han kastade sig ut ur boxen och ut på gården. Jag svor för mig själv. Hade stalldörrarna på vid gavel, ja och självklart hade jag ingen tanke på att stänga boxdörren innan jag började bråka med hästen. Hade dock tur att höet i boxen hägrade mer så han var snabbt på plats så fort jag gått ut på gården för att ta fast honom. Han sprang förbi mig i ett rasande tempo och stod snällt i boxen när jag kom in. Tog en godis och vips, så var grimman på hästens skalle. Släpade ut honom på stallgången och lade på serretan.

När vi kom ut så vägrade han att skritta fram. Jag fick kämpa för att få honom lugn. När han äntligen fick trava så fullkomligt exploderade han och sprang som en galning runt på volten. Försökte få honom att ta ner tempot men han vägrade. Konstaterade efter ett tag att jag får använda sunt förnuft. Så många gånger som jag sprungit idioten på boxningsträningarna så kan jag bara inse att ingen orkar i all oändlighet. Så jag väntade och väntade och väntade. Plötsligt tog energin slut. Soppatorsk. Då började vi jobba. Inte kul för hästen som ansåg att han var klar när han sprungit klart. Stackars Libero, ingenting gick som han tänkte denna kväll. Allt, precis allt, gick emot honom.

Jag känner mig dock stolt. Jag börjar se och kunna "hingstens" mönster. Han är en riktig tuffing och det försvar han använder mot mig för att få mig att backa är att verka rädd. Smart kille. Synd för honom att jag ÄNTLIGEN börjar kunna läsa av honom.

Eftersom vi reser väldigt lite nuförtiden så hinner transporten helt snöa in och frysa fast under vintern. Denna dag bestämdes det dock att den skulle skottas fram och dras loss från snöhögen. Sagt och gjort. Bilen hade inte en chans så traktorn fick rycka in och göra sitt jobb. Tog sin lilla tid men nu står den parkerad på gården, lättillgänglig.

Cielo har fått ett rivsår på sitt ena bakben. Han är inte halt, det är inte stort och inte djupt men lyckas inte riktigt få någon skorpa på det när han springer runt i snön och luckrar upp det hela tiden. Verkar inte infekterat men vätskar lite. Det är drygt med småsår. De har tendens att läka dåligt under vintern när det är snö och kallt.

Libero var verkligen på hugget i går. Supertaggad. Gick knappt att få in honom i stallet. Gjorde snabbt i ordning och tog med honom ut. Longerade på ridbanan, som för övrigt inte var skottad sedan de senaste snömängderna. Han fick kämpa. Sedan var han nöjd, å så nöjd.

Idag har pappa skottat banan så nu går den att använda även till annan motion. Känns toppen!

Det har varit en riktigt bra dag. Hugo har lärt sig att gå...på riktigt. Inte bara några steg. Jag har dessutom samlat ork till att klippa honom. Är inte lätt att få honom att sitta stilla. Men det blev bra, han var också nöjd!

Ja, just idag men för åtta år sedan slog min dröm in. Dorado kom till mig! Lycka.

Idag, fast för tre år sedan stampade jag runt och väntade och väntade och väntade på att Libero skulle lastas och åka från Spanien.

Övre bilden Dorado. Nedre bilden Libero.

Förutom detta så är det mest bara svinkallt hela tiden. Håller på att frysa arslet av mig. Hästarna har intagit en ofrivillig vila. Min är frivillig, för jag går inte ut mer än jag måste. Irriterar mig lite på min granne som hela tiden påpekar hur fina och soliga dagar det är. Ja, det är ju bara typ -10 när solen är uppe. Då blåser det. Är inte ett skit varmare.

Det känns som en evighet sedan jag stod där med din grimma i handen. Min älskade syster höll om mig, jag grät. Har aldrig känt mig så tom som den dagen. Min dröm gick i tusen bitar. Älskade Dorado. Idag är det fem år sedan jag lämnade dig till ett bättre liv. Kommer ihåg det in i minsta detalj. Och jag vet nu, att jag gjorde helt rätt. En häst som knappt kan stå i transporten de 20 minuterna mellan Näs och Strömsholm får inget värdigt liv. Hela vår resa var fantastisk och jag skulle inte byta bort den mot någonting.

Det jag kommer ihåg bäst från denna dag är det fantastiska bemötande som jag fick på kliniken. Vi blev väl omhändertagna och jag fick säga hej då ordentligt. Du tuggade müsli och betfor som aldrig förr. Jag har slutat att säga hej då till dig, jag säger på återseende. När det är min tur så vet jag att du hämtar mig och bär mig på din rygg, så stolt och vacker som bara du kunde vara.

Att springa runt, runt i en lina dag in och dag ut börjar kännas lite tråkigt. Men se, inte kan man bara få stå inne i sin box och käka halm för det. Nej, här ska det ut och motioneras i alla väder. Amiga ids inte ens rida själv, slår var om att det är för att hon tycker att det är för kallt. Springer runt och låtsas vara van med kylan, tror att hon ljuger. Hon suckar varje kväll över att jag har torra skorpor på ryggen. Kallar det för regnskållor och svär över att det inte går att ha sadel på mig. Denna dag suckade hon dock inte. Hon klappade på mig och sa att nu du, nu går det snart. Fattade inte vad hon menade, men tror inte det är någonting positivt för min del. Betyder garanterat mer motion. Ska visa henne vilka hingsttakter jag har. Då blir hon säkert rädd.

Jag förstår inte riktigt varför jag ska springa runt i den där linan? Det är bara två saker som är bra med det. Det ena är att jag får så många snälla ord och det andra är att jag får en morotsbit varje gång vi byter varv. Tyvärr byter hon bara varv typ fyra gånger per pass vilket resulterar i att jag bara får fyra morotsbitar. Det är lite snålt tycker jag, med tanke på vilken insats jag faktiskt gör. Skulle vilja se Amiga själv springa runt i linan i djupsnö.

Nu när jag tänker efter så fick jag egentligen fler morotsbitar eftersom vi lekte söka morotsbiten när vi kom in. Den leken går ut på att Amiga håller en morot mellan exempelvis mina framben eller nästan uppe på ryggen och jag ska försöka nå den. Jag vinner alltid. Det är en kul lek.

Tyckte Amiga var lite grinig idag och den där lilla ungen hon envisas med att släpa runt på, han ska vi inte ens nämna hur grinig han var. Blev skitsur när vi skulle gå in i stallet och han inte fick rida. Hörde när hon förklarade för honom att man inte får sitta på hästen med dagisoverallen. Verkar superlöjligt, som att det har någon betydelse för vad ungen har på sig. Han kan ju ändå inte rida. Men tur för mig att hon vägrade. Han sitter inte stilla precis. Hoppar, studsar och rider lätt helt i otackt. Man får dessutom inte röra på sig, nä då får man en snabb tillrättavisning. Är liksom bara stå där och härda ut. Han brukar trots allt inte få sitta så länge. Men jag tycker nog minsann att Cielo också kunde dra sitt strå till stacken och låta ungen sitta lite på honom.

longerings-Hitler = Amiga *fniss* säg inte att jag sa det.

Hoppas ni får en trevlig kväll! Tack och god natt!
/Libero

När jag kom till veterinären i Uleåborg med Libero förra året så var han inte glad på mig. Han såg att jag gått i samma fälla som så många andra och föreläste för mig om just PRE och övervikt. Ja, jag har sett många överviktiga PRE och är idag nästintill manisk när jag spanar in hullet på mina egna hästar. Jag väger dem varje vecka för att ha koll. Det hjälper mig i min förvirring. Är skönt att få svart på vitt att ens häst har ett normalhull. Bilderna visar före och efter.

Libero förra vintern och Libero idag.