Vissa dagar är det underbart att vara hästägare...andra inte. När regnet öser ner och man bara vill kura ihop dig under en filt i soffan och se på en film. Man känner absolut inte för att dra på dig de gröna stövlarna som fortfarande är blöta efter gårdagens vurpa i leran vid grinden i sommarhagen.

Hästen är sjöblöt och lite lagom sugen på att komma in. Springer runt och jagar honom i den ofantligt stora hagen. In bland buskar, träd och över stockar och sten. Gräset når upp över knäna och ridbyxorna suger åt sig av vattnet från stråna.

Vad är det då som gör att det är så underbart att vara hästägare?

När hästen äntligen är infångad efter en harang med hot och svordomar är det dags att rida. På med alla grejor, avslutar med att kasta på ett ländtäcke. Tänker i alla fall inte låta regnet förstöra min ritt. Hästen ska vara varm, mjuk och avslappnad. Taggad till tänderna och med hela ridpasset upplagt i huvudet tågar vi mot ridbanan. Värmer upp, känns fin, lite trött trots det kalla vädret. Ställer mig upp och rider fram i galopp, styr in på en volt. Dorados steg börjar kännas lite lättare, men han vill fortfarande inte ta stöd i yttertygeln.

PANG! Plötsligt dråsar Dorado i backen med huvudet före. Jag far som en projektil över halsen. Ser i ögonvrån hur hästen lägger en volt i luften. Hans bakdel kastas över framdelen och jag tänker panikslaget att han kommer bryta nacken. När jag landar drar jag mig så snabbt jag kan iväg för att inte få hästen över mig. Hinner krypa en bit innan jag känner tyngden komma över mig.

Mina ben är fastlåsta under den tunga hästen. Han rör sig inte och sekunderna tickar, de känns långa, segdragna och jag känner skräcken komma. Vill gråta men handlar utifrån min intuition och börjar ropa och smacka. Ingen reaktion. Får loss ett ben och sparkar på min vackra vita häst. Han kastar sig upp och springer iväg. Stannar efter några meter och står med huvudet sänkt. Går fram till honom och stryker honom på halsen. Sadeln är sönderskrapad. Fan! Hästen har dock klarat sig med bara ett sår på mulen.

Dorado trycker sin mule mot mig och andas i mitt öra. Det är det enda jag behöver för att försäkra mig om att han är ok. Rädslan släpper och jag kramar honom.

Jo, det är underbart att vara hästägare. Att få möjligheten att älska någon gränslöst och att få privilegiet att känna hur denna varelse gör allt för en.