För sju år sedan, denna tid på året, så bestämde jag mig för att köpa en ny häst. Jag hade varit på resande fot och dragit på mig en bacill som gjorde att mitt resande var inställt på obestämd tid. Den hästen jag hittade var en spanjor från Valencia. Han hette Dorado och var den mest underbara häst jag sett. Han kom till Sara på Pepino PRE och bilden nedan landade i min inbox. Jag var världens lyckligaste och längtade massor efter min nya vän. Vår lycka blev kort men intensiv. Dorado var som en dröm och han är så här i efterhand lätt att sätta på en piedestal. Han förtjänar att sitta där. Han var som en miljon med sin vita färg och sin svarta man. Underbara Dorado. Jag kommer än idag ihåg hur hans svarta mjuka man dansade och att den doftade pälsglans när jag ledde ut honom från hästbussen. Det varma ulltäcket som Sara lagt på honom passade utmärkt i den kalla februarikvällen. Jag kommer aldrig att glömma den dagen, stolt som en tupp lastade jag ur och ledde min nya stjärna till stallet. Eftersom chauffören inte vågade köra hela vägen fram till stallet så fick jag leda honom från kyrkan i Irsta. Dorado var verkligen min dröm. Det kände jag på en gång då jag klev in i bussen för att hämta honom. Han tittade på mig med sina milda och vänliga ögon. Den blicken han gav mig då kommer jag aldrig, så länge jag lever, att glömma. Dorado var den häst som visade mig hur ett hästägande egentligen ska vara.

Den 25 februari 2011 tappade jag Dorado. Jag förlorade även min morfar det året. När hösten kom hade jag tingat ett föl från Millhorse. Han hette Cielo men jag kallar honom för lilla C. I mitten av januari 2012 kom han till mig. När jag lastade ut honom från bussen på Näs så förstod jag på en gång att det här är en häst utöver det vanliga. Cielo och jag har liksom blivit ett med varandra. Han gjorde 2012 till ett fantastiskt år för mig och sedan dess har han bara fortsatt att leverera. Cielo är den häst som jag fick som föl och han är den häst som kommer att följa mig till den dagen han väljer att lägga upp sina skor på hyllan. Vi är ett team och dessutom ett team som gör allt för varandra. Cielo är min stjärna. Han är den som jag vill tävla. Tyvärr är vi nog inte riktigt överens där. När Cielo var ett år så valde jag att köra in honom. Det är hans favoritgren. Jag löshoppade honom mycket också. Det är också en av hans favoriter. Att däremot tvingas trippa runt på ridbanan i piff och puff bara för att se snygg ut, det är inte hans grej. Det ska vara fart och fläkt. Snabba uteritter, full fart med speedcarten eller löshoppning. Det låter så långt ifrån sofistikerad dressyr och programridning som man kan komma. Men alla har ju rätt att ändra sig.

2013 köpte jag en till häst. Kontaktade Viktoria på Vikinga PRE i Madrid. Hon hittade snabbt en häst som stämde in på det jag ville ha. Det kändes som att mars månad aldrig skulle komma. Men den kom och dagen då Libero II skulle anlända kom. Jag sprang runt på gården på Näs, tiden kröp fram. Men plötsligt så skymtade man transporten efter vägen. Han skulle äntligen komma. Äntligen skulle min vackra spanjor anlända. Efter en tumultartad resa i diverse is- och snöstormar, förseningar och inställda avgångar. Jag hade dock haft bra kontakt med chaufförerna så jag hade koll på vart min häst fanns. Det har nog aldrig pirrat så i magen som när rampen till Liberos avdelning öppnades. Trodde jag skulle svimma. Han var bara så vacker! Aldrig har jag lärt mig så mycket av en och samma häst. Det har inte varit en rak väg. Men han är min vackra Libero-min frihet! Han är den som gör att min vardag rullar på. Jag behöver bara titta in i hans stora svarta, kloka ögon så vet jag att kämpa på. Precis så som både han och jag gjorde tillsammans i påskas. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Rädd för att mista någonting som betyder så mycket för mig. Med Kotten sovande i vagnen så kämpade både jag och veterinären hela natten med att rädda min häst. Mot alla odds så vände den fruktansvärda olyckan till lycka. En lycka som blev kort då det visade sig att efter skadan så ville inte Libero släppa upp mig på hans rygg längre. Jag var förkrossad. Redo att ge upp. Men även detta vände. Den dagen i juni då jag efter två dagars markarbete tillsammans med westerntränaren, kunde svinga benet över ryggen på min älskade häst. Lyckan jag kände kan inte beskrivas i ord. Jag känner den ännu så fort jag tänker på det.

Hösten 2014 kom min ponny. Jag döpte honom till Kotten. Idag heter han dock Hugo. Han är en liten illbatting men oj, så söt han är! Precis som en ponny ska vara. Han hittar på bus mest hela tiden. Han kan spansk skritt men är under ständig utbildning. Markarbetas mest för tillfället, eftersom han är väldigt obalanserad, ostadig och istadig. Han kräver en hel del omvårdnad, precis som alla de andra hästarna. Jag antar att ibland har man bara en himla tur. Tänk att det blev just jag som fick äran att lära känna lilla Hugo.

Att ha häst är inte en hobby, det är en livsstil. Mina spanska hästar (och min ponny) betyder allt för mig, de är mitt liv.