Jag har en vän, eller nu blir det hade en vän. Han har somnat in. Efter att han kämpat mot sin cancer i många, många år så har han nu lämnat. Det känns overkligt. Har tänkt på honom i två veckor, känt på mig att det är någonting fel. Men jag har inte ringt, inte vågat och jag tog inte chansen att säga hej då. Förbannar mig själv. Jag brukar, precis som nu, veta och trots detta så gjorde jag inte slag i saken. Han har varit så nära att lämna flera gånger och vi har då pratat med varandra, men inte denna gång. Känner mig så rutten.

Sov gott bästa Thomas. Vi ses i Nangijala.

Att få se en liten fölunge får mitt hjärta att nästan explodera. En av mina bästa kompisar har blivit mamma, till just en sådan liten krabat. Oj, han är så fin! Jag önskar att jag varit med. Jag önskar det så intensivt. Men verkligheten är en annan. Jag bor här och hon bor där. Hon är 100 mil ifrån mig. Anne var den som gav mig möjligheten att få en dröm uppfylld. Hon tog med mig en sen kväll in i fölningsstallet och den kvällen för tre år sedan fick jag se min första fölning. Då blev det en underbar liten skimmelpojke. Denna gång blev det en brun men ack så underbar pojke. Hans ansikte pryds av en liten bläs. Å, så jag önskar att jag varit där. Jag har dock blivit mejlbombad med filmer och foton. Bara titta och njut av denna nykläckta lilla krabat. Han ska heta någonting på C. Jag tyckte att Cielo var fint :) men det namnet är liksom upptaget av en annan pojke.