Jag och Libero har inte dragit jämnt sedan han fick sin skada i bakbenet. Jag har varit förtvivlad och inte alls förstått. Jag bestämde mig till slut att ta hjälp utanför mina egna ramar. Denna helg blev det
Äntligen dags. Upp- och nedgångar, det har min helg bestått av. Usch, vad jobbigt det varit. Libero har fått jobba med Lasse i rundkorallen. Han har förklarat och visat, kämpat och fått känna på hur det känns när en häst exploderar på riktigt. Libero har spelat ut hela registret och efter första passet på lördagen så var jag beredd att ge upp. När det blev pass två så hade han fått vila några timmar så då kunde man se att han fått tänka i fred. Var mer med på noterna och vågade vara med. Jag var dock besviken på att Libero fortfarande inte ville släppa upp mig på ryggen.

Pass tre blev ett extra pass för Libero, sent på kvällen. Då kanske jag skulle kunna rida. Men ännu en gång stod där med hjälm och säkerhetsväst helt i onödan. Lasse jobbade honom och ville få honom att acceptera bett och sadel. Han klappade med handen på sadeln och för varje gång som han gjorde det så laddade Libero bara ännu mer. Jag såg på honom hur arg han blev och jag ville bara skrika till Lasse att han skulle lämna min häst ifred. Att han skulle sluta. Jag gjorde det inte. Lasse är dock en modig typ. Han brydde sig inte om att hästen reste sig, slog och drog iväg. Han hängde helt sonika bara med. Till slut fick han kliva upp i stigbygeln på båda sidorna och då kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken. Han hade förstått.

Dag två. Tunga steg och livrädd för ännu ett misslyckande men jag tog tjuren i hornen, packade in Hugo i bilen och körde mot Gransätra. Jag hade nämligen fått i uppgift att longera lite på morgonen. Det gick bra och Libero var lyhörd. Han fick gå in igen, vila någon timme innan Lasse skulle jobba honom i korallen. Och jobba, det fick de göra, både Lasse och Libero. Plötsligt bara hände det och jag fick klartecken på att få kliva upp. Usch, vad rädd jag var. Satte foten i stigbygeln vägde lite för att kolla om det kändes ok. Svingade över benet och vips så satt jag där. Stel som en pinne. Vågade knappt röra mig. Det tog dock inte lång tid förrän jag insåg att det går vägen. Att han accepterat att jag sitter där igen. Han var lugn och stabil, var inte alls en tillstymmelse till att hitta på någonting. Fick lära mig små knep för hur jag ska göra när han börjar studsa. Han gjorde det dock inte denna gång och mitt självförtroende klättrade lite.

[Bild]