Jag och Libero har inte dragit jämnt sedan han fick sin skada i bakbenet. Jag har varit förtvivlad och inte alls förstått. Jag bestämde mig till slut att ta hjälp utanför mina egna ramar. Denna helg blev det
Äntligen dags. Upp- och nedgångar, det har min helg bestått av. Usch, vad jobbigt det varit. Libero har fått jobba med Lasse i rundkorallen. Han har förklarat och visat, kämpat och fått känna på hur det känns när en häst exploderar på riktigt. Libero har spelat ut hela registret och efter första passet på lördagen så var jag beredd att ge upp. När det blev pass två så hade han fått vila några timmar så då kunde man se att han fått tänka i fred. Var mer med på noterna och vågade vara med. Jag var dock besviken på att Libero fortfarande inte ville släppa upp mig på ryggen.

Pass tre blev ett extra pass för Libero, sent på kvällen. Då kanske jag skulle kunna rida. Men ännu en gång stod där med hjälm och säkerhetsväst helt i onödan. Lasse jobbade honom och ville få honom att acceptera bett och sadel. Han klappade med handen på sadeln och för varje gång som han gjorde det så laddade Libero bara ännu mer. Jag såg på honom hur arg han blev och jag ville bara skrika till Lasse att han skulle lämna min häst ifred. Att han skulle sluta. Jag gjorde det inte. Lasse är dock en modig typ. Han brydde sig inte om att hästen reste sig, slog och drog iväg. Han hängde helt sonika bara med. Till slut fick han kliva upp i stigbygeln på båda sidorna och då kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken. Han hade förstått.

Dag två. Tunga steg och livrädd för ännu ett misslyckande men jag tog tjuren i hornen, packade in Hugo i bilen och körde mot Gransätra. Jag hade nämligen fått i uppgift att longera lite på morgonen. Det gick bra och Libero var lyhörd. Han fick gå in igen, vila någon timme innan Lasse skulle jobba honom i korallen. Och jobba, det fick de göra, både Lasse och Libero. Plötsligt bara hände det och jag fick klartecken på att få kliva upp. Usch, vad rädd jag var. Satte foten i stigbygeln vägde lite för att kolla om det kändes ok. Svingade över benet och vips så satt jag där. Stel som en pinne. Vågade knappt röra mig. Det tog dock inte lång tid förrän jag insåg att det går vägen. Att han accepterat att jag sitter där igen. Han var lugn och stabil, var inte alls en tillstymmelse till att hitta på någonting. Fick lära mig små knep för hur jag ska göra när han börjar studsa. Han gjorde det dock inte denna gång och mitt självförtroende klättrade lite.

[Bild]

 

Jessica

16 juni 2015 17:42

Så skönt att det gick vägen. Lasse är verkligen fenomenal och framförallt modig :D Inte mycket som skrämmer honom.
Kram <3

http://www.apieceofme.se

Nina

16 juni 2015 21:34

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag fick vi äntligen ett genombrott, Cielo och jag. Från marken dock, men äntligen förstod mitt tuffetåg att det mesta vi gör blir bättre om vi tar ner tempot en aning. Det svåraste jag försökt mig på är att försöka få oss båda att tänka om. Att län...

Det är fredag och -4 grader ute. Är strax på väg ut i stallet. Underbara fredag. Är någonting speciellt med att veta att jag inte behöver stiga upp och åka iväg i morgon. Jag kan stiga upp och släppa ut hästarna för att sedan krypa ner under det varm...

När Libero dog så dog en del av mig. Är svårt att förklara men jag hade under så lång tid svårt att hitta tillbaka och jag har fram till denna jul, två år senare, äntligen hittat hem igen. Jag känner äntligen mig glad över att vara i stallet och har ...

Känner mig så otroligt nöjd. Det har varit mycket hästaktiviteter för oss den sista tiden. I lördags var båda barnen med på käpphästtävling. I söndags red Hugo lektion och idag fick han både rosett och plakett från det hästbingo han deltagit i under ...

Idag har Hugo äntligen fått ihop alla bingobrickor till hästbingot. Han har fått fundera på vad han ska hitta på för aktiviteter till varje moment och sedan har han tränat för att klara de olika momenten innan jag filmat dem. Idag skulle det vara en ...