Ni vet, en sådan som ibland får för sig att lämna hemmets lugna vrå. Ja, eller vad man ska kalla den tillvaro som jag har? Kanske är fel att kalla den lugn...Men tryggheten jag har hemma, kan jag formulera om det till. Åkte iväg någon timme. Det var som att Cielo visste. Han förstod på något sätt att det var fritt fram! Jag däremot förstår faktiskt inte hur någon kan ställa till med så mycket oreda på bara några timmar.

När jag gled in med Mavericken på gården såg jag ett svart streck pinna över ridbanan. När jag klev ur bilen stod han i dörröppningen till stallet. Var som att han ville visa förödelsen som "inbrottstjuvarna" ställt till med. Jag fick ett slaganfall. Minst! Jag sparkade mig fram genom trasiga grejer. Allt foder jag burit in var borta. Kaninens mat var slut. Den påsen var inte ens öppnad. Allt låg huller om buller. Jag tittade på hästen och väste åt honom att han tar livet av mig. Han såg inte nämnvärt berörd ut.

Hämtade in Libero som stod snällt och väntade på mig. Han kan man lita på!

Gick in, nattade barnet, ringde mamma. Pappa kom och hjälpte mig att fixa allt som var trasigt efter att "någon" gått bärsärkagång över hela gården. Jag tejpade balar och städade i stallet medan pappa fixade i hagen. Jag tog ut hästen och longerade honom. Han var helt galen. Sparkade, hoppade och gick till attack. Slutade med att jag longerade i en timme på en minivolt. Men då, först då kunde vi kommunicera, typ halvt.