När jag lämnade Hugos pappa så gjorde jag det av många anledningar men de största av dem var att få behålla min gård och mina hästar. Även om jag stundtals är så trött att jag knappt orkar mocka så är det hästarna som håller mig ovanför ytan. Att vara ensamstående på heltid med en gård och två hästar är inte alltid en idyll. Det kommer tunga dagar, fruktansvärt tunga dagar. Dagar då jag slås av hur lite tid jag har över till det som betyder så mycket för mig. Sommaren och den långa semestern är då en gåva. Jag släpper ut hästarna på bete, kommer undan mockning och övrigt stallpyssel. Ändå räcker tiden inte alltid riktigt till. Varje dag måste planeras, in i minsta detalj. Ibland kan jag bli så förbannat less på att planera. Men ändå kämpar jag på, jag kämpar för att kunna behålla de två som gör mitt hjärta helt. Libero behöver bara lyfta huvudet från gräset och Cielo när han trycker sin mule i mitt hår. Jag kämpar och sliter för när allt kommer omkring så vet jag vad jag kämpar för. En dag ska jag också kunna träna, åka bort och bara njuta av mina hästar. Mina vackra hästar. Bitter, nja kanske ibland. Men mest är jag nog bara lycklig. Lycklig över att jag fick behålla det som faktiskt är värt någonting i livet. Att rida varje dag har jag gjort i stort sett hela livet.

Läste en artikel i går om en tjej som avvecklat sin uppfödning av hästar eftersom hon "hamnade" i småbarnslivet. Det innebar att hon inte hann med. Jag förstod vad hon gått igenom. Att borsta hästen är en lyx. Svabba av lite snabbt, på med grejorna och ut. Att longera är guld, speciellt de dagar man bara tar på en kapson. Det är snabbt, effektivt och innebär extra lång motion för hästen, alternativt att man faktiskt hinner med TVÅ samma dag.

Mitt inlägg skulle kunna bli precis hur långt som helst, det skulle behöva bli det. För min skull, för att jag skulle få se hur bra det egentligen går. Hur bra jag löst allt, att jag är en jäkel på att planera och strukturera. Hur snabb jag är i tanken och framför allt hur flexibel och positiv jag egentligen är. Den hjälp jag får från mina föräldrar är ovärderlig. Helt otroligt hur de egentligen ställer upp för mig. För allt jag vill är ju egentligen bara att få rida, om inte annat, någon gång då och då. Även om mitt inlägg blev lika surt som regnet som öser ner utanför fönstret så hoppas jag att du orkade läsa till slutet.