O, jisses vad snö det damp ner igår! Helt underbart, om du frågar mig alltså. Ingen av mina killar gillar snön. Hade ut Dorado på töm. Han har vilat i två dagar eftersom det varit stenhårt i backen. Så han var taggad, riktigt taggad. Vinden ven, snön virvlade kring honom och träden i skogen bredvid ridbanan knakade, vilket blev för mycket för min vinterkänsliga spanjor. Han kastade sig iväg i full fart vilket resulterade i att det kastade upp snö under magen på honom, någonting han aldrig verkar vänja sig vid. Han blev ännu mer tokig. Det skulle nog jag också bli om jag på allvar trodde att jag var förföljd av någon som kastade snöbollar på mig :D

Problem nummer 2, är lilla Nemo. Hans korta ben är inte gjorda för tung, blöt djupsnö. Nä, se Nemo han är mer en barmark och solkille, precis som Dorado. Jag tvingade honom ut ur bilen när vi var i stallet igår. Han vägrade att hoppa ner i snön så jag "knuffade" honom lite. Han tappade balansen och störtade med huvudet före ner i snön och där satt han. Jag skrattade så jag nästan dog medan jag fiskade upp hunden från snödrivan. Lyfte upp honom in i bilen igen och jag säger bara en sak: Om blickar kunde döda så skulle jag ramlat ner stendöd i snön.

När vi skulle ut på vår morgonpromenad så var det inte direkt plogat. Det var sjukt mycket snö och Nemos korta ben fick ännu en gång springa som galningar. Vi gick den långa rundan och när han väl förstod att det är den vägan vi svänger in på så vände han snabbt hemåt och bara tittade på mig.

- Snälla mamma, jag är ingen utekille!

Hade ut Dorado på töm igår. Det blåste full storm så han var pigg. Riktigt pigg. Och vacker. Men bäst av allt. Rörlig som få och fantastiskt glad. Jag tog ut honom på banan idag. Det var mörkt trots att jag startat lamporna på ridbanan. Det lurade troll i hörnen och längs långsidorna fanns det träskmonster. I Dorados värld i alla fall. I Ninas värld existerar varken troll eller träskmonster så hon tvingade lilla Dorado att gå. Vi tränade halvhalter och hörnpasseringar. Tränade även att skritta på trots att tygeln kortas. Vi gjorde framdela- och bakdelsvändningar. Jag tränade mig att slappna av i galoppen och att lita på att Dorado inte skulle ramla i backen. Det har hänt så många gånger att jag kommer på mig själv sitta och spänna mig. Men så länge jag är medveten om det så kan jag i alla fall arbeta med det och göra någonting åt det.

Idag var det dax för återbesök till Caroline. Denna gång var det riktigt kul att kliva in på mottagningen. Dorado har blivit så mycket bättre och jag kände mig exalterad att få berätta hur bra det går för oss.

Caroline fick loss den kotan i rumpan som inte ville ge sig förra gången och hon lyckades även få upp rörligheten i den högra sidan av halsen, det känns så underbart. Nu är vi på gång, på riktigt. När hon klappat, knådat, tryckt, känt och tampats med de sega kotorna så fick Dorado känna på nålarna. Han fick nålar på båda sidorna av halsen och en mitt på rumpan ;D Men se, han fick inte bara känna på nålarna, han fick även prova på solariet. Åhåhåh, det var helt underbart, om du frågar Dorado. Han stod helt stilla och bara kände värmen stråla över hans vinterfrusna kropp. Tror minsann att han för en kort stund kunde känna sig som hemma. Hemma under den spanska solen.