Tå ja såk i annons att ni sökte vinskspråkiga brästen, dänkte ja, joppet är mitt! Ja har pra meriter sen titikare, nu ja räkna tom:

I morgon ska jag lägga upp slantarna och äntligen få ordning på både bromsar och fönsterhiss i Mavericken. Det är dyrt och väldigt tråkigt att lämna bilen till verkstan. Speciellt när jag inte tagit sönder den själv. Den som får för sig i fortsättningen att skada honom kommer att få med mig att göra.    Nu kommer allt, jag menar allt att polisanmälas. Inga trasiga oljeslangar, rykta bromsslangar, inbrottsförsök, ölburkar över hela bilen, tandborstar under vindrutetorkarna eller annat skit som hängt på honom att tollereras. Nu är det nolltollerans!

Min blogg har inte handlat om så mycket häst på sistone. Den är mer en reklampelare för Norrbotten   Så jag fortsätter med ytterligare ett inlägg för att lyfta fram de norra delarna av landet. Pappa började älgjakten i måndags. Han har med andra ord försvunnit under jord. Brukar vara svårt att få tag på honom och råkas han svara i telefon så viskar han så man hör inte vad han säger. Det är samma varje år. Bjuder på en talande film.

- "Hunden verkar mer intresserad av att plocka bär" Klockren!

Kraschlandade tillbaka i vardagen. Tänk vad snabbt det kan gå att bryta semesterlunken. Dagarna springer fram och jag har ännu inte hunnit packa upp väskorna från Norrlandstrippen. Måndag och tisdag spenderade jag på Stömsholm med näsan i böckerna. Måndag handlade om foder och i tisdags var det dags för sjukdomar. Bara grottar ner mig i sådant, det är så intressant. Att vara på Strömsholm och plugga är verkligen min melodi. Känner mig så otroligt inspirerad och känner mer och mer för varje gång jag är där att jag nog skulle blivit någonting helt annat när jag blev stor. Samtidigt som jag är lite försiktig med att mixa nytta med nöje.

Jag har massor med tavelbeställningar på gång och tänkte måla och måla och måla i helgen. Det känns även det otroligt inspirerande. För varje gång jag haft ett långt uppehåll från att måla så blir jag lika osäker på ifall jag ska kunna få ner någonting på duken. Tänk om jag bara inte kan längre. Skitläskigt.

Jag har hela veckan varit tvungen att vårda min ömma arm. Blev stucken av en geting och hela överarmen svällde upp. Jag har med andra ord blivit stucken av fyra olika getingar under en veckas tid. Helt otroligt. Jag som anser mig vara en djurvän. Jag äter inte kött, jag räddar maskar som ligger på vägen, jag hoppar över sniglarna i skogen om jag håller på att trampa på dem och jag lyfter nyckelpigorna tillbaka till rosenbusken så de kan hoppa från ett löv och flyga iväg. Trots mina ansträngningar verkar jag just nu förargat djurvärlden. Detta har gjort att jag börjat att få en förståelse för de som springer iväg och skriker när de ser en geting. Förut stod jag stilla på samma ställe och himlade med ögonen. Det är inte någon bra lösning på problemet. Hädanefter kommer jag att göra som alla andra, jag springer för livet. Det är inte värt att bli stucken. Det gör verkligen skitont. När det gått tre dagar och armen bara svällde upp mer och bara blev rödare sökte jag desperat efter en lösning på problemet. Hittade i en låda den kräm jag fick av Thailändska doktorn. Fick den när jag blivit biten av en apa. Skulle smörja på den på såret. Tog tuben och gnuggade in armen. Vaknade dagen efter med en vit arm som knappt kliade alls. Nu är det helt borta. Bra grejor ;0)

Resan hem till norr gjorde gott. Träffade mina föräldrar samt mina vänner. Jag blev avgiftad från telefonberoendet och känner mig glad och positiv igen. Jag har fortfarande hemlängtan och jag tror minsann att en del av mitt hjärta stannade på plats i den glänta jag har hemlig med min morfar   .