Jag oroade mig för vägningen, men den gick galant. I stället borde jag oroat mig för att Henrik skulle gaddat ihop sig med barnmorskan. Jag har fått en ordentlig fingervisning om att ta det mer lugnt. Att inte utsätta mig själv och barnet för dumheter. Gjorde det i går, vilket resulterade i att jag fick så ont i magen att jag fick gå och lägga mig.

Järnvärdet var åt helskotta så jag får inte slarva med järntabletterna. Vi fick lyssna på hjärtljudet. Det gick si så där. Barnmorskan konstaterade samma som hon som gjorde ultraljudet. Att vårt barn var den livligaste krabat man stött på. Henrik säger att det är mina gener. Och det är väl sant. Tänker inte sticka under stolen att jag var rätt vild som barn.

Idag är det ännu en gång dags för invägning på MVC. Det är som att gå på vägning nummer två hos Viktväktarna och veta, redan innan man går dit att man gått upp flera kilo. Vet att magen växer och att man enligt skriften i regel går upp 0,5 kg per vecka men det känns ändå tufft. Vet att jag är nojig och att det är bra att magen växer. Undra om jag är ensam om att vara så här nojig när det kommer till att ställa sig på vågen och där få en känsla av att tuppa av för en liten stund.