Oj, vad Libero blev glad över sin verkning. Det gick undan eftersom jag bestämt mig för att låta honom gå barfota i sommar också. Nöjd pojke som snabbt fick komma tillbaka i boxen.

Cielo fick på sig nya dojjor. De såg snabba ut. Det är bra eftersom han kommer att sättas i vagn igen efter ett uppehåll. Längtar.

När Henrik kom hem så käkade vi och lastade sedan pojkarna. Det gick som vanligt lugnt till och båda två uppförde sig exemplariskt! Stolt mamma. Libero blev så glad att få komma tillbaka till betet igen efter att han fått stå på stall och tugga hö en hel eftermiddag. Dödstråkigt. Önskar att jag bodde i ett milt vinterklimat, för det är verkligen Liberos melodi att få vara ute dygnet runt. Han blir både mer lugn och mer trygg.

Försöker läsa på men känner att jag får en panikkänsla. Börjar må dåligt och stänger igen tidningen. Hinner ta det senare. Är ändå 40 dagar kvar. 40 dagar, det är mer än en månad.

Jag slutar aldrig att förvånas över hur lugnt och tyst det är i mitt stall. Det är rent ljuvligt att kliva in där. I morse stod Liberos boxdörr på vid gavel. Jag hade nog glömt att stänga när jag var in dit och kollade till dem innan jag av ren utmattning ramlade i säng. Hästen var kvar i boxen. Han sov. Det var rent på stallgången och höet i påsarna var kvar. Han hade inte ens varit ut och kikat. Tröttmössa. Men han är lite sådan, min Libero. Har man en gång sagt till honom att man inte får så gör han det inte. Cielo däremot, han testar igen och igen och igen och igen... I hopp om att jag någon gång ger mig.

Solen står högt på himlen även idag. Det är supervarmt. Idag kommer hovis. Skönt. Då kan jag börja köra med Cielo. Han har en framsko borta och jag har inte orkat slå dit den igen. Illa.

Cielo växer så det knakar och jag kan inte längre se över ryggen på honom. Blir lite stressad. Vill inte att han blir för stor. Han får gärna bli grövre, men inte högre. Vill inte ha bautastora hästar.