Det är skönt att bo på samma ställe där pojkarna är på bete. Jag har lite svårt för huset med sina forna invånare men det är ändå värt att sent på natten kunna gå ner till hagen. När jag i går gick genom hagen och ropade på pojkarna så svarade Libero. Han brukar ALDRIG säga någonting. Han kastade med sin långa man och tillsammans så kom de i full galopp ur dimman på ängen och mötte upp mig. De kelade och var bara så mysiga som de kan bli.

I morse tog jag med mig Nemo och gick för att säga god morgon. De kom och sprang över ängen även denna gång. När jag sedan skulle gå så lade sig Cielo ner och rullade i den grop som han grävt sig. När jag gått en bit vände jag mig om och förstod på en gång att någonting var fel. Han sparkade och fäktade med benen men tog sig inte upp. Jag kände hjärtat rusa. Skulle jag gå tillbaka och hjälpa honom upp eller hämta Henrik så han kunde hjälpa? Började springa tillbaka men när jag kom fram insåg jag att jag inte skulle lösa situationen själv. Han låg väldigt illa och hur jag än skulle dra honom så skulle risken att han kom åt mig med en hov vara för stor för att jag skulle våga bängla ensam. Sprang över ängen upp mot huset för att hämta Henrik. Såg hur Cielo bara låg där. Libero stod bredvid och knuffade på honom. På väg tillbaka ner till hagen så såg jag hur han en sista gång kastade sig i sidled och kom upp på fötter. Jag drog en lättnadens suck. Jag ogillar verkligen att han gör så här. Han rullar fast både inne och ute. Jag blir livrädd varje gång. Har inte blivit det förut men sedan jag såg honom ge upp när han rullade fast i boxen i våras så får jag så ont i bröstet när jag ser att han inte försöker ta sig loss fullt ut. Jag har en skräck för att förlora Cielo. Han är min ögonsten, min baby, min ersättning för Dorado. Jag skulle gråta blod om någonting tog honom ifrån mig. Min dröm och högsta önskan är att han blir kvar hos mig i evigheters evigheter.