Nu är hästarna inne. Den ena är så lös i magen att man får tvätta rumpan hela tiden. Han har fått lite medicin nu på kvällen. Blir dock misstänksam på en gång när han helt plötsligt får kraftfoder. Förstår på en gång att det är någonting i maten. Suck.

Den andra står nu med ett snyggt bandage inlindat i silvertejp. Klumpfot. Dock inte lika halt längre. Jisses, vilket gäng.

Ibland kan man fundera på vad lycka är egentligen? Hugo är lycka och att rida gör mig lycklig. Blev sur i går när Libero var så halt och jag insåg att det jag längtat efter hela veckan inte skulle bli av. Jag skulle inte få rida fast jag planerat med mamma att hon skulle hålla i så jag tog mig upp. Men som tur är så kom jag på att Cielo kan mycket väl få prova bära sin mamma. Typiskt att det blåste full storm och jag fick besviket ta beslutet. Beslutet att inte få hoppa upp och prova skritta honom. Mamma räddade då hela situationen när hon erbjöd sig att hålla även inne i stallet. Sagt och gjort. Jag kastade på sadeln och hoppade upp. Han reagerade inte ett dugg trots att jag bara suttit på honom en gång förut, i februari 2014. Ett år sedan :) Jag satt där och kände mig lycklig. Älskade, underbara, stabila, orädda och fina Cielo. Tänk att han helt nyss var en tuff liten fölunge, nu är han redo att låta mig sitta där.