Matade Kotten och bäddade ner honom i vagnen. Tog en promenad i det underbara höstvädret. Kotten somnade direkt vagnen började att rulla.

Hämtade Libero och tog på honom grejorna. Han verkade lite nervös men jag nonchalerade beteendet. Hade bestämt mig för att idag skulle det ske och i mitt huvud skulle det gå perfekt. Det gjorde det, tills det inte gick perfekt längre. Idag var första gången jag provade att tömköra på egen hand. Det gick bra, ett tag. Plötsligt blev han superstressad och snurrade runt, backade och gjorde sig redo att dra. Hann bara tänka att jag måste vara snabb annars går det åt helvete. Han försökte att lyssna men huvudet ville inte riktigt vara med. Han började att forcera sig fram. Kastade sig runt och med tömmarna framme på bringan styrde han steget mot Cielo. Jag bestämde mig för att inte försöka lirka med honom utan gjorde ett bestämt stopp i stället. Och stopp blev det. Jag blev lika chockad som han. Han lyssnade! Och utan att flippa! Älskade Libero. Stod stilla med honom ett tag. Började sedan att försöka få ordning på tömmarna. Att stanna upp, se till att det blir stopp det är det bästa för Libero. Ger honom en tid för eftertanke. Det har inte fungerat förut. Han har bara i vild panik försökt ta sig vidare från punkt A till punk B utan att passera GÅ.

Jag tog honom tillbaka till ursprungsstället och började om. Lite på tå men lugnade sig snabbt. Bestämde mig för att gå nära honom, på sidan om. Bara använda en liten volt, försöka minska instinkten att fly. Då gick det bättre. Det gick att svänga och han vågade slappna av. Jobbade växelvis i båda varven tills dess att han var helt avslappnad. Med mycket beröm och lite godis kommer man långt. Får jobba honom så här ett tag så kanske det ger sig och jag kan släppa efter mer och mer.

Har sett nyheterna flera varv nu. Väntar på att Kotten ska vakna från sin powernap. Är frost på marken men skönt ute. Jag vill gå ut och tömköra Libero. Verkar som att jag får vänta några minuter och låta resten av familjen slappa ett tag till.