Jag tror det är svårt att föreställa sig. Men den lycka som lägger sig likt ett skimmer över en när man äntligen får sticka foten i stigbygeln och svinga benet över hästryggen. Lyckan kan bara en inbiten hästtjej förstå, en hästtjej som dessutom fått ta en alldeles för lång paus ifrån ridandet. Men nu bestämde jag mig.

Jag kastade på grejorna och upptäckte att jag inte hade några tyglar. Fick åka hem och hämta dem. När jag kom tillbaka så stod Henrik och longerade Libero. Stolt som en tupp stod han där i mitten. Libero jobbade på och de såg väldigt samspelta ut. Undra hur jag kunde ha så tur att jag hittade just Henrik? Det finns ingenting som får mitt hjärta att dunka så hårt som när han vill och vågar hålla på med hästarna.

På med tyglarna och kände på honom i lina. Henrik hade gjort ett bra jobb. Jag spände hjälmen, drog ner stigbyglarna och klev upp på pallen. Hängde över sadeln. Ingen reaktion. Satte foten i stigbygeln och svingade benet över ryggen. Lyckorus! Hjärtat bultade och jag landade mjukt i sadeln. Det var inte alls vingligt eller läskigt. Kändes ingenting i ärret och jag red runt helt adrenalinstinn. Älskade Libero, han var varken nervös eller rädd. Lite osäker men det var nog jag med. Å, vad jag längtar till i morgon! Hoppas denna dag är över fort.