Att vara här så länge har knuffat mig tillbaka i gamla spår. Tillvaron har rullat på och stundtals har det känts som att jag aldrig lämnat Västerås. Då plötsligt slår det mig att jag knuffar en barnvagn och i den vagnen ligger min son som jag har tillsammans med min älskade Henrik. Vi bor på min morfars gård och jag har TVÅ hästar. Jag lever inte längre ett latteliv utan jag lever ett stilla gårdsliv. Ett liv som jag älskar och även om Västerås alltid är en del av mig så är det inte längre min hemstad.

Jag längtar nu hem. Vill ha snö och sol. Inte regn och mulet. Jag vill krypa ner med Henrik på kvällen. Vill att vi tillsammans nattar Hugo. Jag vill rida. Gå ut med Hugo till stallet på morgonen. Jag vill dra in hästdoften i mina näsborrar och känna den bekanta doften. Har hela veckan haft ångest för att komma hem. Jag vet att huset kommer att kännas så tomt. Nu är mormor och morfar borta på riktigt, för evigt. De har sagt sitt adjö och rest vidare tillsammans. Det är vad jag haft ångest för, att gården ska kännas tom och övergiven. Det är mentalt mycket som jag måste ta tag i. Men först måste jag komma hem, landa och förstå att min mormor är borta...

Denna sista dag i Västerås har jag varit med Emme. Vi har tillsammans aktiverat Hugo.

Vi avslutade kvällen i stallet. Hugo tyckte det var superspännande. Han pratade med ponnisarna och studerade ridlektionen noggrant. Mammalycka! Emme klarade av att hålla takt och rida lätt på ponnyn. Det tyckte jag var imponerande.