Min guldklimp. Min bästa Dorado. Inte mycket för världen men han hade verkligen alla kvalitéer som jag önskade mig i en häst. Nu hade jag ridit på honom i flera år och hade garanterat kunnat krypa upp och ta en galopptur i skogen. Längtar men ser att vägen till att få Libero lika lugn och trygg som Dorado, den är lång och krokig. Även om jag varje dag njuter av hans framsteg så är de inte revolutionerande på något sätt. Önskar att han kunde bli trygg och stabil lite snabbare även om jag ser att det förmodligen handlar om en tioårs period. När ska människan inse att hanteringen av den unga hästen börjar redan som föl?

Har dragit på mig en förkylning och var helt slut i går eftermiddag. Denna morgon vaknade jag av ett vrål följt av ett "Nina, vad är klockan"? Han hörde garanterat inte mitt svar utan hade redan somnat om :)

I går var jag ute med alla barnen på en ordentlig skidtur. Det tog lite tid eftersom den minsta i sällskapet bara är fyra år. Gäller att ha ett stadigt tag i overallen när det går nerför. Men oj, vad stolt han var när han klarat hela den "stora" backen.

I måndags var vi i pulkbacken. Det finns en slalombacke med tillhörande pulkbacke inte så många kilometer från där jag bor. Liften var inte igång den dagen så det var helt folktomt. Ungarna var supernöjda med att ha backen helt för sig själva. Jag hoppade in i pulkan med fyraåringen och när vi kom ner sa han:
- Det går mycket snabbare när du åker med mig Nina, hur kan det komma sig?" Ja, vad svarar man? Var tvungen att krypa till korset och förklara att det går snabbare om det är tyngre i pulkan. Pojken tittade på mig och konstaterade att han ska fråga faffa om han kan åka. Smart kille.