Var och tränade med Libero i tisdags. Med ett stort leende kunde jag kliva av min älskade häst. Maria är tillbaka och min lycka är total. Har sedan i tisdags känt mig Inspirerad till tusen efter att jag vågat mig upp på min häst igen efter senaste avflygningen. Tyvärr satte det skitkassa underlaget stopp på diverse akrobatiska övningar innan vi ens kommit igång. Till min stora glädje började regnet att ösa ner på eftermiddagen. Jag tjöt av lycka i bilen på väg hem från jobbet. Innan pojkarna var inne och torkade så hade det slutat att regna och all den dödshalkiga isen var som bortblåst. Cielo (och jag) fick en ordentlig promenad, trots att han hellre hade åkt med sin speedcart i full fart. Libero fick komma ut som nummer två så isen alldeles säkert skulle gett upp. Oj, vad bra det gick. Bestämde mig för att inte klä på honom från topp till tå, i stället lade jag bara på kapsonen och en longerlina. Hade pisken i handen när vi trampade ut på motionsrundan. Han var avslappnad från början till slut och det kändes bra att han kunde sträcka ut i långa, fina travsteg. Han tog för sig och klarade av att söka sig neråt på egen hand. Lugn och fin. Precis så som jag varje dag drömmer om att han ska vara. Då tänds hoppet och det spritter i hela kroppen. Jag vill bara trycka fast foten i stigbygeln och bege mig ut på en lång, härlig galopp. Men det får nog vänta ett tag till.