Mina hästar har tillsammans med Nemo under så många år varit min familj. De har hängt med mig överallt. I går flyttade vi till Luleå (tillfälligt) i väntan på babyn. Hästarna blev kvar hemma och det var för mig det jobbigaste jag varit med om på länge. Att lämna dem och inte veta hur länge. Pojkarna var lika glada för det. Henrik byggde ännu större hage och de kunde fortsätta att njuta av sitt bete ett tag till. Medan han byggde stängdes de dock in i paddocken och det är ingen hage om du frågar Cielo. Han hölls inte där länge så var han på andra sidan staketet, Kompisen fick han också med sig. Dock tillsammans med staketet. Libero är ingen direkt hopptalang, han är bättre på andra saker. De ställde sig och åt på ängen bredvid hagen i väntan på att den riktiga hagen skulle bli klar. Helt odramatiskt, som det mesta med pojkarna.