Jag och Libero har inte dragit jämnt sedan han fick sin skada i bakbenet. Jag har varit förtvivlad och inte alls förstått. Jag bestämde mig till slut att ta hjälp utanför mina egna ramar. Denna helg blev det
Äntligen dags. Upp- och nedgångar, det har min helg bestått av. Usch, vad jobbigt det varit. Libero har fått jobba med Lasse i rundkorallen. Han har förklarat och visat, kämpat och fått känna på hur det känns när en häst exploderar på riktigt. Libero har spelat ut hela registret och efter första passet på lördagen så var jag beredd att ge upp. När det blev pass två så hade han fått vila några timmar så då kunde man se att han fått tänka i fred. Var mer med på noterna och vågade vara med. Jag var dock besviken på att Libero fortfarande inte ville släppa upp mig på ryggen.

Pass tre blev ett extra pass för Libero, sent på kvällen. Då kanske jag skulle kunna rida. Men ännu en gång stod där med hjälm och säkerhetsväst helt i onödan. Lasse jobbade honom och ville få honom att acceptera bett och sadel. Han klappade med handen på sadeln och för varje gång som han gjorde det så laddade Libero bara ännu mer. Jag såg på honom hur arg han blev och jag ville bara skrika till Lasse att han skulle lämna min häst ifred. Att han skulle sluta. Jag gjorde det inte. Lasse är dock en modig typ. Han brydde sig inte om att hästen reste sig, slog och drog iväg. Han hängde helt sonika bara med. Till slut fick han kliva upp i stigbygeln på båda sidorna och då kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken. Han hade förstått.

Dag två. Tunga steg och livrädd för ännu ett misslyckande men jag tog tjuren i hornen, packade in Hugo i bilen och körde mot Gransätra. Jag hade nämligen fått i uppgift att longera lite på morgonen. Det gick bra och Libero var lyhörd. Han fick gå in igen, vila någon timme innan Lasse skulle jobba honom i korallen. Och jobba, det fick de göra, både Lasse och Libero. Plötsligt bara hände det och jag fick klartecken på att få kliva upp. Usch, vad rädd jag var. Satte foten i stigbygeln vägde lite för att kolla om det kändes ok. Svingade över benet och vips så satt jag där. Stel som en pinne. Vågade knappt röra mig. Det tog dock inte lång tid förrän jag insåg att det går vägen. Att han accepterat att jag sitter där igen. Han var lugn och stabil, var inte alls en tillstymmelse till att hitta på någonting. Fick lära mig små knep för hur jag ska göra när han börjar studsa. Han gjorde det dock inte denna gång och mitt självförtroende klättrade lite.

[Bild]

Solen skiner. Hugo och jag har åkt en riktig långsväng med Cielo. Han blev så nöjd. Hugo också för den delen. Han sa inte någonting där han satt. Han bara njöt att den mysiga och gungiga färden.

Pojkarna fick stå inne ett litet tag medan Hugo käkade lunch. När vi kom för att släppa ut dem igen så hade Cielo somnat.

På lördag är det äntligen dags för kurs med Libero. Känns roligt, spännande men lite nervöst. Försöker intala mig att det kommer gå bra, bara jag kommer ihåg att andas.

Mamma kom hit för att assistera så jag tog mig upp på Cielo denna regniga dag. Precis när vi kom ut så slutade det att regna. Underbart! Cielo är så fin. Jag älskar verkligen min häst och det känns så skönt att jag känner mig trygg med honom. Han lyssnar på varje signal och gör hela tiden sitt bästa. Idag tänkte han busa lite, jag sa bara "nej" så lade han ner. Allt är så enkelt med C. Jag känner mig aldrig rädd när jag sitter på honom. Tänk vilken tur jag haft! Det är verkligen superkul med unghästar, att forma dem alltså. Att se dem växa och bli till ridbara hästar.

Har fått ridtiderna för kursen nästa helg. Jag har tre pass. Så här ser det ut:

Funderar på att ta Libero båda passen på lördag. Det är trots allt honom jag behöver hjälp med. Cielo, min stjärna, sköter ju sig utmärkt. Har ett pass på söndag. Tänkte att jag tar Cielo där. Har det dessutom som backup ifall det inte går så bra med Libero på lördag. Då får han komma även det passet. Vad tror ni? Låter det som en bra plan? Är ju ändå långt mellan passen på lördag så han hinner ta igen sig.

Jag kan nu rida helt själv på Cielo. Ja, inte helt. Någon behöver hålla i när jag ska hoppa upp. Vill inte skrämma honom. Han står dock helt stilla och det är toppen! I går red jag först på banan och sedan skrittade jag av längs vägen. Han gick så snällt. Förstå att det känns som att sitta på en häst som är riden länge. Värsta bästa killen.

Var tänkt att jag skulle hinna rida Libero också men jag hann bara med longering. Klockan tickade och det hann bli väldigt sent. Får ta honom någon annan dag. Han var nöjd i alla fall.

Hugo och jag har varit och handlat. Det var toppen tyckte Hugo. Tryckte ner honom i en sådan kundvagn för barn. Oj, vad spännande när man kan se allt. Dessutom blir man så populär hos pensionärerna och det är ett stort plus.

Jag har en vän, eller nu blir det hade en vän. Han har somnat in. Efter att han kämpat mot sin cancer i många, många år så har han nu lämnat. Det känns overkligt. Har tänkt på honom i två veckor, känt på mig att det är någonting fel. Men jag har inte ringt, inte vågat och jag tog inte chansen att säga hej då. Förbannar mig själv. Jag brukar, precis som nu, veta och trots detta så gjorde jag inte slag i saken. Han har varit så nära att lämna flera gånger och vi har då pratat med varandra, men inte denna gång. Känner mig så rutten.

Sov gott bästa Thomas. Vi ses i Nangijala.

Att få se en liten fölunge får mitt hjärta att nästan explodera. En av mina bästa kompisar har blivit mamma, till just en sådan liten krabat. Oj, han är så fin! Jag önskar att jag varit med. Jag önskar det så intensivt. Men verkligheten är en annan. Jag bor här och hon bor där. Hon är 100 mil ifrån mig. Anne var den som gav mig möjligheten att få en dröm uppfylld. Hon tog med mig en sen kväll in i fölningsstallet och den kvällen för tre år sedan fick jag se min första fölning. Då blev det en underbar liten skimmelpojke. Denna gång blev det en brun men ack så underbar pojke. Hans ansikte pryds av en liten bläs. Å, så jag önskar att jag varit där. Jag har dock blivit mejlbombad med filmer och foton. Bara titta och njut av denna nykläckta lilla krabat. Han ska heta någonting på C. Jag tyckte att Cielo var fint :) men det namnet är liksom upptaget av en annan pojke.

Tog ut Libero i går. Var förberedd på att det kommer att gå som vanligt. Två dagar innan hade han dock klarat av att trava över två cavalettibommar utan att springa runt med en jäkla fart. Han hängde inte i inspänningstyglarna, bar sig själv och lyssnade på mig.

I går tog jag ut honom i bara repgrimma. Släppte ut honom på en mindre volt och han drog inte iväg i trav. Nä, han skrittade runt mig lugnt och med stadiga steg. Lät honom komma fram i trav. Han travade lugnt, öronen pendlade. Han lyssnade på varenda kommando, precis så som han gjorde innan "någon" punkterade hans led. Jag fortsatte. Höll andan när jag bytte varv men det var helt onödigt. Visade sig att det fungerade precis lika bra i det varvet. Å, vad glad jag blev. Äntligen, äntligen kanske min häst är på väg tillbaka till mig. Det har krävt mycket tid, energi, nederlag, upp och nedgångar men nu vågar jag. Jag vågar lita på att vi är tillbaka som det team vi inte varit sedan det hemska i april. Tack fina Libero för att du lyfte min dag!