Gårdagens ridning och den körtur jag tog med Cielo dagen innan det bjöd båda två på nya upplevelser. Kanske inte direkt positiva upplevelser. Berättar i detta inlägg om Cielo.

Valde hela morgonen innan jag valde att ta Cielo på en körtur när pappa kom för att hjälpa mig med Hugo. Åkte iväg med en pigg och glad häst. Bestämde mig för att köra lite längre och vända där timmerbilarna vänt. Jag hade dock inte en tanke på vad som komma skulle. Väl framme så sjönk hästen. Det regn som kommit de två senaste månaderna har gjort att marken fått nog. Den klarar liksom inte mer. Cielo tvärstannade när han körde fast. Jag klev ur vagnen. Konstaterade att detta skulle bli tufft. Försökte få honom både framåt och bakåt men vad jag än gjorde så var det stopp. Myggorna flockades och hästen trampade bara fram mer och mer lera. Han var dock helt lugn, väntade på direktiv. Direktiv som aldrig kom. Plötsligt knuffade han på mig. Jag flyttade mig åt sidan men åt fel håll så jag fick en smäll av Cielos huvud rätt i sidan på mitt huvud. Spräckte ett öra och blodet rann. Glasögonen flög iväg. När jag släppte tömmarna för att söka glasögonen så swishade det bara till så hade Cielo vänt på hela ekipaget och stod snällt och väntade på avfärd. Fatta vilken cool häst jag har! Han är verkligen inte som någon annan! Lugnt och fortfarande pigg travade vi tillbaka. Min underbara lilla C.

Jag kunde inte släppa tanken på den vita kaninungen. Mejlade och tingade den också. Så plötsligt fick Hugo två egna kaniner. En vit och en grå. De kommer på måndag.

Nu när min pappa är sjuk och inte kan göra mer än att gå, sitta, stå och ligga så inser man hur mycket han egentligen gör. Jag har idag täckt över veden som nu är torr och behöver få komma in i vedboden. Det var ett helt företag att få plasten på plats. Nu kan regnet de utlovat komma för nu är jag "home safe" :)

Var till hästarna på förmiddagen. Tog ut Cielo på en körtur. Oj, vad glad han blev. Han gillar nya vägar. Han trampade modigt förbi mängder av olika läskigheter utan att ens röra ett öra. Blir så stolt över min modiga häst. Jag fick dessutom köra mitt på dagen utan att ha Hugo med. Pappa kom nämligen med mig. Han och Hugo satt kvar i utemöblerna på gården och hade det bara så där mysigt som man kan ha en varm sommardag. Det kändes guld. Jag kunde i lugn och ro slå på Cielos tappsko, sela på och köra så länge jag ville. Det är lyx!

Hugos vattkoppor börjar att ge med sig och trots att han nästan inte alls besvärats av dem så känns det skönt att han snart är frisk.

Behöver jag säga att jag längtar till i kväll :)