Med nya racerskor på fötterna tuffade vi iväg på en tur med vagnen, Cielo och jag. Fina lilla C. Han travade på lugnt och harmoniskt efter vägen. Glad över att få göra någonting annat än longera sig. Cielo älskar att dra vagnen och när man sitter där bakom honom så glömmer man allt annat bus som han hittar på. Lydigare häst än den han är just då får man leta efter. Jag bara älskar att se hans hals spännas upp i en vacker båge när han travar fram efter vägen. Då, i det ögonblicket så känns det som att det inte kan finnas en vackrare häst än lilla C.

Pojkarna är nu rustade i fötterna för att kunna motionera på allvar. Cielo ska få en sväng med vagnen och Libero ska få jobba på lina i nysnön. Känns skönt att få igång dem på allvar. Cielo kommer dock att bli gladast av alla! Han kommer njuta av varje steg han tar framför vagnen.

Bilder från gårdagens Kottepromenad.

Äntligen! Som jag väntat på detta! Släng er i väggen alla tanter och farbröder som uttrycker talangberöm i stället för ansträngningsberöm!

KRÖNIKA  Somliga tanter kan man inte lita på. De säger att allting är jättefint.

I småbarnslitteraturens filosofiska standardverk "Nasse hittar en stol" finns en replik som blivit bevingad i vår familj. Nasse har aldrig sett en stol och vet inte hur man använder den. Han prövar på alla möjliga olika sätt vilket väcker olika reaktioner hos omgivningen. En tant dyker upp och utbrister "Kan du sitta så jättefint alldeles själv? Vad jätteduktig du är. Känns det jättebra? Varpå Nasse kommenterar: Somliga tanter kan man inte lita på. De säger att allting är jättefint".

Våra barn skrattade gott åt detta. De kände igen de vuxna som automatiskt, och ibland ganska frånvarande, gav beröm åt allt de gjorde. Det räckte med att sätta ett streck på ett papper så var det "fint". Men redan i treårsåldern hade det gått sådan inflation i slentrianberömmet att de ifrågasatte värdet.

I Sverige berömmer vi ständigt våra barn i tron att det ger dem en stark självkänsla. Men stämmer det? Inte alls, hävdar en grupp psykologer vid Stanforduniversitetet i USA som ägnat 25 år åt forskning om hur olika typer av beröm under barnaåren formar människors syn på inlärning.

Barn som får beröm för sina ansträngningar; det här Legobygget har du verkligen jobbat länge med, och se så bra det blev, utvecklar en dynamisk syn på lärande där det blir kul med utmaningar. De får stark självkänsla och blir inte rädda för att misslyckas, man kan ju alltid försöka en gång till. Hjärnan utvecklas på ett mer positivt sätt när man bär på erfarenheten att det lönar sig att anstränga sig.

Men vi lever en tid som älskar talanger, se bara på alla talangjakter på tv. Alla föräldrar drömmer om att deras barn ska ha en alldeles speciell talang, och det påverkar vårt sätt att ge dem beröm. Många barn växer upp med beröm som nästan enbart har fokus på deras egenskaper "vad du är bra på fotboll" eller "du är verkligen duktig på att rita".

Att få talangberöm i stället för ansträngningsberöm är direkt skadligt för barn, menar de amerikanska forskarna. Risken är stor att barnen kommer att ägna all kraft åt att försöka framstå som just så talangfulla som det fått höra att de är, och samtidigt vara rädda för nya utmaningar eftersom de då riskerar att misslyckas och förlora självkänslan. Barnen kanske har en speciell begåvning med vars hjälp de klarar sig ända upp till universitetsnivå, men där tar det ofta stopp eftersom de har matats med talangberöm av curlande föräldrar och därför aldrig lärt sig att se motgångar som utmaningar.

Det här kan vara en pusselbit till förståelsen av varför elever i den svenska skolan presterar allt sämre. Pisa-undersökningen pekar ju på att de inte bara är de lågpresterande eleverna som gör sämre ifrån sig i dag, även de duktiga elevernas kunskapsnivå sjunker. Det handlar kanske om elevernas, och föräldrarnas, attityd till lärande, ansträngning, och eventuell talang. I dag finns det många potentiellt mycket duktiga elever som underpresterar därför att de tycker att det är coolt att få höga betyg, men bara om man inte anstränger sig för att få dem. De lever i en talangkultur, och när skolan inte sätter de höga betyg de förväntar sig går föräldrarna i taket: Skolan ser inte vårt barns begåvning! Vi byter till en annan!

/Johan Sievers