Upprörd och ledsen bestämde jag mig för att ta en körtur med Cielo. Finns ingenting som kan få mig att släppa allt som att få jobba mina ögonstenar. Gick in i hagen med grimman i handen. Cielo kom travandes fram till mig. Superglad. Stannade en meter ifrån. Han kände direkt av sinnesstämningen som jag så intensivt försökt att skaka av mig på väg ut. Det hade inte hjälpt ett skit, han vägrade komma nära mig. Han började driva iväg Libero och plötsligt var det full fart på pojkarna. Kung Libero i spetsen och prins C tätt bakom. Hoppandes och studsandes.

Jag bara stod och njöt av skådespelet. Plötsligt svävade min svarta över staketet. Jag ropade åt honom att han skulle stanna, att han var på fel sida av staketet. Hästen stannade, vände och hoppade tillbaka in i hagen. Jag skrattade och tjöt av lycka. Han är verkligen unik min lilla C. Vilken talang han är. Inte så bra att han tränar sin hoppteknik över staketet dock. En gladare människovän resulterade i två mottagliga pojkar. Cielo kom snällt fram, nöjd med uppvärmningen. Löshoppning är hans favorit. Jag selade snabbt på och tog plats i vagnen bakom honom. Fina, underbara Lilla C. Han trampade på så lugnt och harmoniskt. Så glad och lydig. En bättre häst än min prins får man leta efter. Väl hemma igen, med batterierna laddade av både solen och den lyckade körturen kändes allt annat mycket lättare att ta tag i. Tänk vad lite det behövs. Hur klarar sig människor utan en häst? Hur tankar de energi och lycka egentligen?

Nu har Kotten och jag läst alla tre Ingridböckerna ännu en gång. Oj, vad han gillar Ingrid. Lilla Hugo, älskade Kotte. Nu sover han här bredvid mig. Ska också försöka stänga mina blå. Ute blåser storm. Hoppas strömmen klarar sig.