Känslan när man somnat i soffan med babyn bredvid sig. Vaknar och känner bara hur mysigt det är. Allt är tyst och stilla. Det enda som hörs är ett stilla surr från tvn och babyns lugna andetag. Det är liksom bara så underbart. Tills man lyfter upp babyn för att förbereda natten och filten han legat på är full med bajs. Första tanken är: "Va, fan. Har hunden skitit här och jag har lagt honom i det". Kopplar liksom inte att en så liten och söt sak kan lukta så grymt illa. Så att hunden bajsat just där, nä så är självklart inte fallet.

Det är inte bara filten som är full med bajs. Hela babyns rygg är dränkt i brun sörja, likaså de händer som stadigt håller i babyn är. Bajs överallt. Bär in babyn till badrummet. Sätter ner honom i handfatet. Funderar på hur jag ska få av blöjan. Efter många om och men lyckas jag rycka av den. Spolar babyn och allteftersom bajset rinner av honom så mycket kan jag börja andas igen. Min fina baby, hur kan han helt plötsligt lukta så grymt illa. Han blir inte ren, måste försöka tvätta mina händer. De händer som håller i babyn. De händer som krampaktigt håller i den halkiga varelsen som ligger i mitt nya handfat. Lyckas få loss den ena handen. Tvättar den och tvättar sedan av det stället där jag måste hålla för att kunna släppa den andra handen. Efter noggrant skrubbande är babyn ren. Hans kläder ligger i en hög på golvet, likaså bajsblöjan. Ett ögonblick av tillfällig förvirring gör att jag tar ett steg framåt för att sträcka mig efter hans handduk. Känner någonting varmt och kladdigt under foten. Då kommer paniken. Lyfter foten, står på ett ben, babyn över armen och handduken i andra handen. Försöker vända mig om och komma till skötbordet. Lyckas. Kastar upp handduken och får babyn på plats. Allt detta utförs stående på ett ben. Efter ett hastigt uppvaknande från en superskön tupplur i soffan så måste jag säga att jag känner mig nöjd med min insats. Oj, vad jag är bra på det här med barn. Känns som att jag börjar kunna allt snart.