Usch, har ångest. Jag älskar mitt jobb men jag känner att jag är orolig. Så där så det nästan hör ont i magen. Är rädd för att jag inte ska få ihop min tillvaro. Att jag inte ens ska hinna hem innan det är dags för Hugo att sova.

Idag kände jag mig så fruktansvärt frustrerad. Hugo ville inte somna och vi ska upp tidigt. När klockan blev halv nio hade han äntligen somnat, två timmar försent. Jag drog då på mig träningskläder. Kan inte lämna gården men jag brukar köra intervaller i backen och göra jämfotahopp mellan järnvägsslipersen. Det är skönt att låta hjärtat pumpa och känna eftersvettningarna.

Ibland när jag glider runt och spanar på diverse events på FB så känner jag mig som en äkta läktarryttare. Ni vet, en sådan som kan och vet allt... så länge man sitter på läktaren. När man själv ska hoppa upp och göra samma sak så visar det sig plötsligt att man inte alls är det OS-material som man kände sig som när man tittade på bilder och filmer på nätet.

Jag har överseende med det mesta men det finns vissa saker jag verkligen inte kan med och det är följande:

-Kraftigt överviktiga hästar. Då måste man själv tänka till. Jag har själv suttit där och då var problemet för mycket mat och för lite/felaktig motion. Men är det en sak jag verkligen inte kan med så är det feta hästar. Nu menar jag inte de som går upp lite under betet, för det gör alla hästar. Jag menar de som är feta året runt. Man ser fettet på mankammen och runt svansroten. Hela hästen ser ut som en köttbulle, den är liksom jämnfet. Dag ut och dag in får hästen gå med detta, utan att någon tar tag i det! Usch och fy. Öppna ögonen och kan du inte se, väg hästen. Banta hästen om den är överviktig. Lägg om motionen. Gör vad som helst. Den går sönder annars!

-Människor som håller stram stångtygel men bridongtygeln hänger och flaxar. Det ger mig rysningar. Samma gäller de som rider med glappande tyglar, både stång- och bridongtygeln hänger. Vad är syftet med det?

-Undertempo. De som såsar på i någon sorts tempo som är mitt mellan skritt och trav. Hästen har oftast ett kraftigt framåtlut. Nej, den jobbar inte med bakbenen, den har all vikt framtill. Ryttaren håller oftast inte skänkeln mot hästen, utan håller den liksom ifrån. Det ser jätteroligt ut när benen pekar rätt ut från hästen. Så viss humor är det. Ser dock inte så skönt ut. Lägg skänkeln mot, jobba ihop hästen från dennes normaltempo. Då har bakbenen också fått chansen att komma igång. Det är trevligt att se bilder på hästar som jobbar med hela kroppen.

Jag har säkert trampat en och annan hästägare/ryttare på foten. Men jaja, det får jag ta.