Ibland kan jag drabbas av en sådan total hemlängtan. När jag stänger mina ögon kan jag se mig själv gå genom den täta skogen, den kalla snön knarrar under skorna. Jag kan se norrskenet skymta mellan träden och mellan det moln som min andedräkt skapar. Om jag lyssnar riktigt noga så kan jag höra det. Jag hör hur det knastrar och det riktigt dansar fram över himlen och skiftar sin färg hela tiden. Stjärnorna lyser som små lampor där uppe, undra om de fryser? Jag andas in den iskalla luften, den fyller mina lungor och jag känner hur lugn jag blir. Snön gnistrar som silver från månskenets ljus. Sträcker fram handen, föser undan en stor gren från en gran. Kliver ut ur skogen och tar ett steg ut på den vindpinade ängen. Den isande vinden slår mot mina kinder. Tittar ut mot morfars vackra gård, ljuset från fönstrena och röken från skorstenen lockar mig hemåt. Jag sväljer min stolthet och kryper längre in i min tjocka Canada goose jacka. Det är här jag hör hemma, det är här mina rötter finns, det är här mitt hjärta finner en tillhörighet. Här finns jag och världen är någon helt annan stans. Det här är mitt land. Mitt, som Pontare sjunger, silverland.

Det var inte det minsta motigt att stiga upp i morse. När jag käkat en macka och borstat tänderna drog jag på mig ridkläderna och trampade ut till bilen. Hade satt i kupévärmaren igår, det var riktigt varmt och gott i bilen. Härligt, dagen börjar så bra då. Nemo var supertrött och orkade knappt röra sig. Han låg i min famn när vi åkte iväg.

Dorado tittade på mig när jag öppnade stalldörren. Tror att han hurrade inombords, han visste när han såg mig att nu skulle han få mat först trots att han står i boxen längst bort. Det är så lätt att göra honom lycklig.

När hästarna käkat klart släppte jag ut dem, sadlade Dorado och hoppade upp. Vi skrittade bort till Hjölmesta, skulle trava över en äng tillbaka. Så blev det dock inte. Dorado kastade sig iväg som skjuten ut en kanon och jag fick hålla i mig för att sitta kvar . Han är lite busig ibland, han kände nog att jag inte var beredd. Ville inte dra i munnen på honom, så i stället manade jag på honom framåt. Han sprang riktigt fort. Det roliga med Dorado är att han får väldigt fort mjölksyra så det lönar sig aldrig för honom att göra sådana här bus och det har jag listat ut. Han springer tills han får mjölksyra och vill då sakta av rätt snabbt.

Red genom skogen tillbaka. Hoppade lite naturhinder. Det var någon av ponnyryttarna som byggt hinder i skogen, de är så duktiga på det. När vi kom fram till stigens slut saktade jag av. Där var det sista hindret bara en blå bom som låg på marken. Dorado vägrade, han ville absolut inte passera den. Jag tvingade honom att gå fram till den, då råkade han peta till den med ena hoven så den rörde på sig. Huuu, vad läskig den var. Han blev så rädd att han hoppade över den .