Nu är det länge sedan jag har bloggat. Jag har varit ute på ängarna och travat runt lite igår. Det var kul men det bästa var ändå på vägen dit och på vägen hem. Då måste man gå förbi en hage med tjurar. Amiga vill alltid att jag ska gå så fort förbi. Jag vill stanna och titta. De påminner mig om mitt liv i Spanien. Den här gången var speciell. När vi gick hem så lät Amiga mig stanna vid tjurarna för att titta på dem. En av tjurarna vågade nära och jag försökte att gå närmare för att sträcka mig över staketet och lukta på honom. Då fick Amiga nog, hon verkar så rädd för tjurarna. Hon beordrade mig att backa. Anledningen till att jag säger att hon beordrade mig är för att Amiga pratar svenska med mig när hon gullar och myser. När jag däremot gör någonting riktigt bra eller när hon beordrar mig så använder hon spanska. Det är kul tycker jag. Vet inte om hon ens tänker på det. Hon vill nog bara att jag ska fatta att det hon säger är viktigt, så att jag verkligen ska förstå.

Hasta luego.

//Dorado

Rustad till tänderna med Ulrikas klass 3 fälttävlansskyddsväst, hjälm och tjocka kläder hoppar jag upp på Dorado. Hade lovat honom en uteritt. Jag hade lovat att vi skulle galoppera på ängarna i Hjölmesta, var dock så pass klok att jag förmådde mig att tänka om. Jag skrittade honom bort till ängarna. Väl där lät jag honom trava. Han travade lugnt och jag kände suget i bettet. Han kändes som min vanliga Dorado. Vågade dock inte slappna av, var hela tiden beredd på att jag skulle få göra en kullebytta över halsen på honom. Har gjort det så många gånger nu att det känns som att det hör till ett vanligt ridpass.

Plötsligt försvann suget i bettet och han började att bita sig fast i högersidan. Han blev ovillig och fattade galopp på helt eget bevåg. Jag lät honom galoppera. Han orkade inte långt innan han bröt av till skritt. Vi skrittade hem igen.

Känner mig förtvivlad, vet inte vad det är som är fel på min häst och det värsta av allt är att ingen annan vet det heller.

Har inte orkat blogga men nu tar jag tag i det. Hade ut Dorado på töm i fredags. Han var inte halt, kändes dock ovillig men jag tänkte att han kanske bara behövde få röra på sig. Hans mage var som en ballong och det kändes inte rätt. Jag drev på honom, lade ut lite bommar och han gjorde sitt bästa. När han äntligen bajsade så kom allt, han var otroligt gasig. Det var skönt att det släppte. Krävdes inte mycket. När jag tömkört ett tag så viker sig plötsligt framknäna och han ramlar i backen. Han kommer upp lika snabbt och fortsätter att trava som att ingenting hänt. Jag blir till mig av oro och tar snabbt in honom till skritt. Han skrittar glatt på, fiser och frustar. Manar på i trav, måste kolla ifall han haltar, det gör han inte. Plötsligt tappar han bakdelen. Han lyckas hålla sig uppe. Jag tar in honom, sätter fast tömmarna i gjorden och leder ut honom från ridbanan. Hämtar Nemo och vi går en sväng efter vägen. Ringer mamma, känner mig uppgiven. Förstår inte vad det är som är fel på min häst. Vill att han ska få vara frisk, vill att han ska få vara så som han var förut.

Vill börja som alla andra PRE-bloggare, att blogga om det mest fantastiska i vår lilla värld. Vill visa klippet på Fuego den fantastiske, han som tagit världen med storm. Släng dig i väggen Jan Brink med uttalanden om att PRE hästen bara är en köttbulle med ben. Du kan gott sitta där på dina halvblod och känna att du hör hemma där, för det gör du. I mina ögon är du däremot inte längre värd att beundra. Har svårt för sådana som uttalar sig snöpligt om PRE-hästen. Vad jag funderar på är ifall de ens vågat sig på att sitta på dessa underbara och känsliga skapelser. Medan jag fortsätter fundera på detta så vill jag låta dig njuta av denna video. Se och lär mina vänner. Ett stort TACK till Maria Eriksson som öppnade mina ögon för denna hästras för så många år sedan då Furtivo anlände till henne och min dröm om en egen PRE häst började.

http://www.topiberian.com/index.php?option=com_seyret&Itemid=67&task=videodirectlink&id=1542&lang=es