Lördag kväll. Det känns ganska lugnt på akutmottagningen i Västerås. Man kan ju undra varför jag spenderar min lördagkväll på detta något udda ställe. Det ska jag minsann tala om för er. Jag har blivit avkastad, med buller och bång. Jag skulle skritta fram lilla Dorado efter vägen som går ner till järnvägen. De håller på att lägga kabel ner i backen och på sidan av vägen stod det en stor rulle med kabel. Dorado vägrade att gå förbi. Han kastade sig runt upprepade gånger men varje gång lyckades jag fånga honom med motsvarande skänkel. Plötsligt flippade han. Tog bettet och kastade sig iväg ut på en äng. När jag väl fick stopp så insåg jag att enda vägen ut från ängen var att gå tillbaka samma väg eftersom ängen var omgiven av djupa diken och Dorado kan inte hoppa över diken. Eller jag har aldrig provat, inte så här djupa diken i alla fall. Fick med andra ord styra tillbaka hästen mot det farliga. Han vägrade, jag drämde till honom med skänkeln vilket resulterade i att han bara fick mer panik. Jag bestämde mig för att hoppa av. Släppte stigbyglarna och då sa det bara pang! Och jag flög genom luften. Tog emot mig med vänster hand och jag riktigt kände smärtan i lillfingret och ringfingret. När jag tittade upp såg jag Dorado springa mellan en traktor och den farliga rullen med kabel. Han laddade allt han orkade ut på den nysådda ängen. Allt jag såg var ett stort vitt hästarsel! Det var bara att snällt trampa ut på ängen och fånga den panikslagna hästen. När jag äntligen kommer fram till honom så kommer han snällt fram till mig. Vi trampar tillbaka mot det farliga och skrittar snällt förbi det. Då börjar jag känna hur ont det gör i fingrarna. Ringer veterinär Ulrika och ber henne komma ut och tejpa fingrarna på mig så att jag kan hoppa upp och rida igen. Hon drar ihop dem med lite kirurgtejp och jag hoppar upp. Rider på banan i 20 minuter och bestämmer mig sedan för att åka in till akuten. Så nu sitter jag här och fattar fortfarande inte vad det var som flög i min spanjor. Har just fått veta att det är full fart på ortopeden och att jag lär bli här ett tag. Fan, va drygt.

Vaknade tidigt men inte fullt lika tidigt som i går. Då drömde jag att jag försovit mig. Vaknade med ett ryck och kastade mig ur sängen. Sprang ut med Nemo. Det var svinkallt och mörkret var nästan lite skrämmande. Jag sprang med hunden för att inte bli alltför sen till jobbet. Han vägrade att bajsa och var bara sur hela promenaden. Jag skyndade mig in igen, raffsade ihop alla grejor, smällde igen dörren och kastade mig upp på cykeln. Trampade som en galning. Kylan gick rätt in i märgen, det var kallt, riktigt kallt. När jag kom till jobbet var det helt tomt på parkeringen och det var släckt inne i byggnaden. Jag visste att vi bestämt att vi skulle börja tidigt, vi skulle planera tillsammans. Fattade ingenting, bara stod där med min cykel. Tog upp telefonen för att ringa Sofia, kollade klockan lite snabbt. Den var 00.46 Inte konstigt att ingen förutom jag var på plats och inte konstigt att Nemo blev så sur när jag tvingade honom att gå ut. Cyklade hem igen, somnade om och var dödstrött när väckarklockan ringde. Är för gammal för att ränna ute på nätterna.

Idag blev det en lugnare morgon. Vaknade tidigt och bestämde mig för att ta en lång promenad. Tog på Nemo ett täcke och vi trampade iväg. Det var frost ute och kylan bet i kinderna men jag visste att solen skulle börja värma. Det var skönt, riktigt skönt att komma ut och bara strosa runt.

Nu väntar jag på att Milla och Emme ska göra sig klara, vi ska åka till Markan och fika.