Tog med Dorado på en liten sväng till ängarna i Jölmesta. Blir inte så mycket rida ut under veckorna eftersom det oftast är mörkt innan jag ens hunnit till stallet.

Dorado börjar verkligen att bli frisk. Han är laddad upp över öronen och vill mest bara springa. Han är så glad och det känns verkligen att han inte har ont i kroppen längre. Det är kul, tyvärr är det mig det drabbar ;D

Vi började att trava när vi kom fram till ängarna. Kände att han var taggad. Han lyssnade dock på mig och höll sig på mattan. Jag kände mig lycklig över att jag kunde rida på ängarna med mina onda fingrar. Han skötte sig så bra att jag bestämde mig för att bjussa på en liten galopp. Jag hann bara tänka galopp så sköt han iväg som skjuten ur en kanon. Han är startsnabb min lilla häst. Det gick så fort, kände kylan bita i mina kinder. Jag provade att ta i tygeln, ingen reaktion. Började att dra i tygeln, ingen reaktion. Blev förbannad, ingen reaktion. Hur jag än gjorde så gick det bara snabbare och snabbare. Blev till slut tvungen att använda det onda fingrarna för att få stopp. Riktigt slet i tygeln. Då släppte han bettet. Tvärstopp och med att han stegrade som följd. Han protesterade ordentligt av den hemska behandlingen. Med andan i halsen konstaterade jag att jag inte ens blev rädd när jag inte hade kontrollen. Det enda jag kunde göra var att titta ner i gräset och hoppas på att han inte skulle halka i det frostiga gräset. Men så stadig på benen som Dorado var igår har han aldrig varit. Blir mer och mer förvånad för varje dag.

Han var fortfarande andfådd när vi efter 30 minuters skritt kom in på stallplanen. Då kan ni tänka er hur fort det gick och vilken tid det tog att få stopp på hästskrället.