Det finns många fina platser här i Västerås. Jag gillar de gamla kvarterena inne i stan. Besöker dem dock alldeles för sällan. Jag kan strosa mellan husen och bara fångas utav hur vackert det är. Det är synd att de rivit så många av husen. Jag tror de gjorde det för att få plats med nya större byggnader som exempelvis Stadshotellet. De har dock behållit hela slingan som går längs Svartån. Jag ska någon gång ta mig tid, ta med mig kameran och gå ner dit för ta lite fina bilder. Tog däremot ett smakprov när jag var dit med Milla i veckan. Stod, med Emme sovandes i barnvagnen, och insöp atmosfären medan Milla var inne i en av affärerna.

Har idag sett en föreläsning - "led dig själv till ökad livsglädje!" på kunskapskanalen. Det var en brännskadad brandman som heter Lasse Gustavsson som höll i den. Jag blev så inspirerad att ta tag i mitt liv och sätta upp mål för mig själv när jag lyssnade på honom. Har varit hemma hela veckan eftersom jag varit sjuk. Har lite problem med magen och hela systemet har varit upp och ner i några veckor. Jag har inte lyssnat på kroppens signaler, trots att de nu efter en mer noggran eftertanke, varit mer än tydliga. Jag har lätt för att bara tuffa på och ignorera det som försöker bromsa mig. Den här killen som föreläste berättade om hur han fått kämpa sig tillbaka till sin vardag. Hans mål var hela tiden att få bli frisk för att få fjällvandra i Sarek. Han hade varit där två gånger tidigare när han var frisk och ville ingenting hellre än att få komma tillbaka dit. Han lyckades och hela hans berättelse visade vilket mod en människa kan ha. Det är någonting som jag verkligen beundrar. Mod. Att våga göra det man verkligen vill? Det är någonting man behöver tänka på, vad är det man EGENTLIGEN vill? Det man behöver passa sig för är slentrian, det krymper själen. Jag har länge funderat på vad jag egentligen ska bli när jag blir stor? Polis, serietecknare, hästmassör eller författare. Jag funderar vidare. Det jag vill göra ska vara någonting kreativt. Jag vill skapa. Tänk att få skapa sig ett helt eget jobb, någonting som ingen annan gör. Jag kanske skulle uppfinna någonting. Jag vill göra någonting som inspirerar och driver mig framåt, varje dag. Jag är rädd för att jag ska förändras och att mitt nuvarande jobb ska bli en klump i magen. Jag vill hitta min egen rytm men jag är inte säker på att den passar in i mitt yrke. Jag menar med det inte att jag vill ha samma rytm som Skalman, nej jag vill bara skapa min kreativa rytm. Så jag kan blomma och komma till min rätt.

Jag har under denna vecka ett mål och det är att järnboosta kroppen så jag kan känna mig lite piggare. Ska koka ägg och spenatsoppa till middag. Känner att jag ser fram emot det.

Jag känner att det känns så rätt att vara i mitt nya stall. Dorado har varit en aning hetsig när jag ridit i några dagar. Igår var han helt fantastisk! Jag red i det lilla ridhuset. Han var först spänd och kort, kort i steget. Dorado behöver träna sig i att skritta, det är hans sämsta gångart. Han suger på att skritta. Så fort han spänner sig så blir han så kort i steget, hög i formen och hård i bettet. När jag skrittat i ca 20 minuter så började han våga slappna av. Då, men först då lät jag honom trava. Han travade lugnt och harmoniskt. Han frustade och verkade tillfreds med tillvaron. Jag tränade honom genom att växla varv på volterna. Han behöver träna sig i att ta bättre stöd i tyglarna. Det gick riktigt bra att övertyga honom och fick honom till att samarbeta med mig.

Jag var ute i stallet före klockan åtta i morse. Jag skulle gå dubbelt för att lära mig stalljouren. Det var en av de enklaste stalljourerna jag varit med om. De infaller dessutom bara var 7 vecka.

Klädde på Dorado och tog ut honom en sväng i skogen. Bestämde mig för att fara på upptäcksfärd och stigfinnar-ritt. Det finns riktigt fina ridvägar och jag red och red. Jag tvingade lilla Dorado att skritta hela vägen. Han var först inte det minsta samarbetsvillig, han försökte trava hela tiden. Jag gav dock inte upp, jag tog in honom och gjorde hela processen ännu värre. Jag gjorde halt varje gång jag var tvungen att ta i tygeln för att bromsa. Till slut gav Dorado upp, han skrittade lugnt hela vägen runt vår runda. Först var han arg på mig, förstod inte alls vad jag höll på med. Han klapprade med bettet men gjorde som han blev tillsagd. Han är så snäll och dessutom inte alltför svår att lura eller övertala. 

Det är helt otroligt hur inspirerad jag känner mig just nu. Det är så roligt att vara i stallet. Jag trivs och njuter. Det är ett stort stall men jag kan inte påstå att det är särskilt ruschigt. Har hittills varit max 3 personer samtidigt. Alla verkar vara olika tider. Det är ganska skönt.