Jag fasar för vad som komma skall. Amiga verkar ha blivit helt snurrig. Idag kom hon ut tidigt på morgonen, jag hade precis ätit klart. Med sig hade hon lilla Nemo och så fort hon öppnade min boxdörr så smet han in. Jag blåste på honom, det är roligt att göra det för han blir så himla rädd. Han är liten som ett dammkorn och det är som att han lättar när jag knuffar på honom med min mule. 

Amiga tog på mig det täcke som jag brukar ha när vi tömkör och longerar. Det är ett bra täcke eftersom mina bogar är helt fria samtidigt som täcket värmer över hela kroppen. Hon tog på mig benlindor och en grimma. Vi trampade iväg ut med Nemo tätt i haserna. Vi gick raka vägen ut till den konstiga manicken som finns mitt mellan de två ridhusen. Skum sak. Men nu tänker jag berätta någonting som ni aldrig kommer att tro. Hon leder in mig i manicken, släpper loss mig, går ut och stänger grinden efter sig. Jag tittar på henne, det var den konstigaste hage jag någonsin gått i. Plötsligt börjar manicken att låta och väggar av galler kom mot mot. Jag vänder mig och och börjar att trava. Kvinnan har blivit skvatt galen. Runt, runt får jag gå. Kände ett tag att paniken var nära. Jag vände min om och trängde mig förbi väggen av galler. Då kom jag bara till en ny fålla, trängde mig förbi den också. Men det såg likadant ut där också. Hörde Amigas röst, hon lät arg. Hon smackade på mig och donderade. Jag förstod då att hon ville att jag skulle följa väggen av galler men se det hade jag inga planer på, så jag stannade. Men vad hjälpte det. Jag fick väggen av galler i rumpan, den tvingade mig att gå framåt. Så jag fann mig i min lott och gjorde som jag blev tillsagd. Jag fick gå och gå och gå, runt, runt, runt och runt. Skittråkigt.

Jag måste nu erkänna att jag fortfarande inte förstått syftet med denna manick? Jag kan dock slå vad om att jag kommer tvingas besöka den fler gånger. Suck. Människor och deras påhitt. Vet du vart det är jag varit? Snälla förklara för mig, för jag har ingen aning.