Det är mycket att tänka på just nu. Sedan jag kom hem från Norrland så har jag rusat på varje kväll har det varit någonting, så jag har idag äntligen packat upp min resväska.

Ska bli skönt att åka in med Dorado på onsdag. Vill att han ska bli frisk nu, så jag kan börja rida. Var ut och skrittade i veckan, det gör jag inte om. Han ramlade och jag fick snällt gå hem. Han slog ena skinkan i en sten och ena framknät slog hårt i backen så jag var tvungen att sätta massor med kyllera. Som ni säkert förstår så ångrade jag bittert att jag ens sadlade på. Jag har funderat ordentligt, gått tillbaka och analyserat. Har läst gamla anteckningar. Dorado började att snubbla med frambenen efter att han slitit av en halsmuskel. Måste prata med Florian, jag är fortfarande lur på att det kan hänt någonting i ryggen då, när det hände. Ovissheten är värst. Att inte veta eller ha en endaste aning om vad som är galet, det gör mig både ledsen och otroligt nedstämd.  

Hagsituationen är inte heller den bästa för min prins just nu. Dorado har alltid haft problem med att gå i en flock där det är både valacker och ston. Vi har nu en blandad flock och han är helt galen. Han jagar de andra hästarna, sparkar och attackerar. Jag ser att situationen är ohållbar. Ju mindre jag kan göra med honom desto värre blir han i hagen. Dorado är en ambitiös häst som vill arbeta. Är rädd för att han ska skada sig själv eller någon annan. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag trivs jättebra i stallet, frågan är nu om Dorado verkligen gör det? Har jag egentligen något val? Ibland får man bara svälja sitt ego och tänka på de som står en närmast.

Ibland är det ett rent helvete att vara hästägare. Men på något konstigt sätt så är det i slutändan värt allt besvär. Jag vet att vi kommer att få ljusa stunder efter att vi tagit oss igenom detta. Vi måste ta oss igenom detta för jag vill inte ha en häst för att titta på den och promenera med för det har jag Nemo till, jag vill rida.

På promenad med min lilla familj...