Idag har jag räddat ett liv. När jag gick 5 kilometersrundan med Nemo så låg det en daggmask på asfalten. Först gick jag förbi den, tittade på hur den försökte ringla sig på den torra marken men utan resultat. Gick vidare. Stannade upp och vände plötsligt tillbaka till den lilla masken. Plockade upp den mellan fingrarna och lade den i jorden på sidan om vägen. Det kändes bra. Jag gick stolt vidare, uppfylld av lycka för att jag räddat en oskyldig liten daggmask från en säker död.

Hade ut Dorado på töm idag igen. Han sprang även idag med mulen en decimeter från marken. Han har inte fått tillbaka sitt påskjut i bakdelen och han har inget övertramp alls. Han är stel och tråkig. Ser att han har ont. Han vägrar äta sitt smärtstillande och jag har gett upp med att ge det till honom. Det hjälper ändå inte. Kastar som vanligt pengarna i sjön. Jag vet inte om jag orkar åka in till kliniken någon mer gång. Känns inte som att vi får någon hjälp. Ser att det inte är någon skillnad. Varken bättre eller sämre. Eller han får hela tiden nya symptom. Känner att jag är ledsen idag, blir ledsen av att åka ut till stallet och att varje dag konstatera att allt är skit med Dorado. Snälla veterinärer, gör en röntgen av nacken, lyssna bara på vad jag vill, det är min häst. Är det ingeting fel där så ska jag hålla igen käften för evigt, jag lovar. Då är jag öppen för era förslag och kommer inte att ifrågasätta er.