Var till Kalix i går för att hämta plankor till staketet. Eftersom Cielo i torsdags lyckades hoppa över även den höjning jag gjort så bestämde jag mig för att höja staketet till två meter. Ett fort med andra ord.

När jag kom hem stod hästarna snällt och åt. Hade med mig min faster som fick skjuts med mig från Kalix. Lämnade av släpvagnen och skjutsade hem henne. Var inte borta mer än max fem minuter. Under de fem minutrarna har mycket hunnit hända. Cielo har förmodligen hoppat över staketet och och traskat iväg. Stackars Libero har förmodligen fått panik och dragit genom staketet.

Det blev en lång kväll. En ångestladdad kväll. En panikartad kväll. En kväll jag aldrig, i hela mitt liv, kommer att glömma.

Började att spåra dem i nysnön. Såg vart Cielo landat när han seglade över staketet. Han måste tagit det från stillastående. Jag spårade dem upp på berget. Ringde pappa. Han hoppade in i bilen för att komma och hjälpa till att spåra. Klockan var strax efter tre när jag började leta. Att jag skulle leta i fyra timmar hade jag inte riktigt räknat med. Att de kan färdats långt förstod jag, eftersom Cielo förmodligen var den som höll täten. Libero lämnar inte gärna gården, knappt stallet och absolut inte hagen om han inte blir superstressad.

Svärmor och svärfar slöt upp. Jag och min svärmor tågade iväg över berget. Vi följde spåren genom skogen och ner efter en väg och upp på gamla järnvägen. Där har de förmodligen blivit desorienterade och tagit av åt fel håll. Vi gick säkert en mil i spåren bakom dem utan resultat. Hela tiden kände jag paniken i kroppen. Ångesten över att jag inte gjorde som jag tänkt, att jag bad min faster vänta medan jag trampade in med hästarna. När jag gjort det skulle jag skjutsat hem henne.

När jag gått minst en mil så kom jag fram till en järnvägsbro. Där vände spåren. Ställde mig och stirrade ner i bäcken. Inga spår, inga hål. Spåren ledde mig i stället tillbaka till gamla stationen. Där slutade de tvärt. Pappa slöt upp och tillsammans försökte vi hitta vart de kan ha svängt av för att pejla åt vilket håll de gått. Helt utan resultat. Vi begav oss mot bilarna. Jag fick skjuts hem för att hämta Mavericken. När jag kom hem så ringde pappa och sa att han åkt efter vägen och där står bilar med varningsblinkersen på. Han åkte dit. Jag kastade mig in i Mavericken och bad en stilla bön om att det skulle vara hästarna och att de skulle vara oskadda. Mavericken har aldrig gått så fort som den gick i går. Väl framme så började jag skrika för mig själv i bilen. Det var bilar, bussar och tunga fordon överallt men jag kunde inte se hästarna. Jag var helt säker på att jag skulle få hämta någonting helt annat än hästtransporten för att få hem dem. Plötsligt såg jag några vita ben skymta förbi i lyktorna på en bil. Kastade mig ut ur Mavericken med grimmor, grimskaft och en bytta med godis. Libero fick syn på mig, höjde huvudet och sprang mot mig. Så glad har jag aldrig sett honom förut. Bestämde mig för att ta fast Cielo först eftersom han inte skulle tveka om att dra iväg på egen hand. Precis när han stack ner huvudet i grimman så trängde sig en buss fram och skrämde honom. Jag blev helt galen, trampar fram till bussen och vrålade till honom. Ville bara gå fram och sparka på bussjäveln. En bilist trängde sig fram och ställde sig tvärs över vägen för att stoppa all trafik från att trycka sig fram. Hästarna fortsatte efter vägen och jag tog Mavericken och åkte efter dem. Plötsligt kom en bil och mötte dem. Då vände de och kom mot mig. Jag stannade och hoppade ur bilen. Fångade lilla C och räckte över grimskaftet till pappa. Gav mig av efter Libero. Såg att han var stressad. Lyckades kasta grimskaftet om halsen på honom och fick snabbt på honom grimman. Runt omkring oss blinkade det från alla bilar. Jag tog en snabb koll och såg att det inte sprutade blod någonstans. Vi tog hästarna med oss, tackade de bilister som vi mötte och hittade en plogad avtagsväg där vi kunde gå undan. Medan vi gick längs vägen körde bussar, bilar och timmerbilar förbi oss. Libero som så länge varit livrädd för fordon går lugnt vid min sida, nära, nära. Vi ställde oss åt sidan och väntade medan svärfar åkte och hämtade hästtransporten. När han kom så gick pojkarna snällt på och vi åkte hem. Väl inne i stallet så gick jag igenom varenda kvadratcentimeter av mina älskade hästar.

Att vara med om någonting sådant här måste vara det absolut värsta en hästägare kan vara med om. Nu när jag själv varit i den situationen så förstår jag plötsligt de artiklar man läser i Ridsport och på nätet. Hästar som rymt/slitit sig och förolyckas. Jag har båda mina hästar i liv och det är tack vare alla hjälpsamma människor. Människor som är van att köra försiktigt eftersom att här i norr vet man aldrig, när det springer en älg över vägen.

Pojkarna blir inne idag medan vi bygger deras fort. Och Cielos hoppträning...den är inställd på obestämd tid.