För några veckor sedan landade Pisa-undersökningen på varje rektors bord. Den spreds snabbt i pressen, bland lärare och föräldrar. De urusla resultat som Sverige presenterade fick politiker, föräldrar och skolledning att hissna. Det är här mitt inlägg börjar, vart det slutar vet jag inte ännu.

Jag har inte bekymrat mig ett dyft över dessa resultat eftersom jag vet att det de svenska eleverna är bra på är inte mätbart. Och är det så att vi kan mäta det som barn och ungdomar gör i skolan så är vi, enligt mig, helt fel ute. Dessa siffror är egentligen bara till för att politikerna ska kunna slå sig för bröstet och se hur bra det gjort sitt jobb. De vill gärna se att de försett den svenska skolan med massvis av resurser, att de bidrar med att ge miljarder och åter miljarder till material, materiel samt annat matnyttigt och att de betalar skyhöga löner till lärarna. Nu vet tyvärr alla som har lite insyn i skolans värld att så är inte fallet. Det är i alla fall någonting som föräldrar till barn med svårigheter fått bli varse om.

Den svenska skolan ska inte, enligt mig, vara bra på att presentera siffror och statistik. Det vi behöver bli ännu bättre på är det vi redan är bra på. Vi måste fortsätta att utbilda våra barn och ungdomar att arbeta både praktiskt och teoretiskt. Vi behöver fortsätta utbilda våra barn och ungdomar till att våga kritiskt granska, våga tänka utanför ramarna, våga reflektera i stället för att rabbla fakta, våga analysera och ta ställning. Vi vill att de ska lära sig ansvar, för med ansvar kommer trygghet och självförtroende. För det är väl det vi vill? Skapa trygga, stabila och tänkande ungdomar som kan, vill och vågar ta sig ann sin framtid. Ungdomar som vet gränser och som tillåter sig själva att vara starka och trygga individer. Detta är någonting som skolan jobbar med, hela tiden. Att ge samhället ungdomar som kan arbeta med andra, ungdomar som är empatiska och rädda om sig, ungdomar som vågar tro på sig själva och sin förmåga.

Att allt dåligt som händer i skolan är lärarnas fel kan jag tyvärr inte hålla med om. Självklart har läraren ansvar för studieresultat och allt vad detta innebär med föräldrakontakter och olika strategier. Jag har år ut och år in sett engagerade lärare som gör nästan vad som helst för att få ett enda barn att våga ta ett steg högre på den berömda betygsstegen. De kämpar och sliter. De provar olika sätt att undervisa för att anpassa så alla någon gång ska få jobba på det sätt som passar dem bäst. De gör sitt yttersta för att barnen och ungdomarna ska älska, eller i alla fall gilla att lösa just den uppgift som de fått presenterat åt sig. Lärarna räcker till, enligt mig, det skolan däremot skulle behöva är lite space. Låt varje rektor tillsammans med sin personalstyrka skapa den skola som passar just för den kommunen. Anställ driftiga ledare. Ledare som kan, vill och vågar. Ledare som har en vision och som vågar stå för den.

Denna vecka fullkomligt rusar fram. Hinner inte riktigt med. I tisdags hämtade vi Emme och Milla på Kallax. Älskade, underbara Emme. Har saknat henne så mycket att jag inte finner ord. Hon fyller verkligen mitt hjärta när jag ser henne. När jag sitter ner och pratar med henne så slår det mig, varje gång, hur lik hon är just mig i sättet. Hon är minsann lika rapp. När vi satt på Korvgubben och käkade så fick jag höra många sanningar. Fick bland annat veta att hennes mamma och pappa har telefonnumret till Tomten. Självklart frågade hon mig om jag har det och självklart svarade jag...ja.
-Nina, skulle du kunna ringa till Tomten och tala om för honom hur snäll jag varit.
-Har du varit det då?
-Jag kanske har varit lite busig, ibland.
-Ja, men det får man vara. Tomten kan ju inte hinna se allt. Lite bus måste man få göra. Det viktigaste är att man är snäll precis sista dagarna innan julafton.
-Jaha, ja men då kan du ringa till honom.
Barnet tuggade vidare på sin korv och kom då på att hon och mamma fått ett uppdrag av Tomten. Han hade inte tid att fixa julklappen till mig så Emme och Milla fick göra det. Jag sken upp. Jisses, för första gången kommer jag att lyckas ta reda på vad min syster köpt till mig!
-Vad har ni köpt?
Emme skruvade på sig och tittade på sin mamma som säger ett bestämt nej.
-Jag fick inte säga vad det är i paketet.
-Aha, vad synd. Men jag ser ju på dig att du vill.
-Jo, jag vill väldigt gärna säga.
-Nog får du det. Säg nu.
-Nej, Emilia. Man får inte säga, hörs Millas bestämda röst från andra sidan bordet.
-Det är lugnt. Du kan ju säga sedan, när vi är ensamma.
-Nej Emilia, man får inte säga då heller. Det är ju en hemlis.
-Nä, jag får inte säga då heller. Vrider på sig och viskar till mig. Men jag kan säga det när vi är ensamma.
JACKPOTT!