Jag försökte idag att läsa "I kroppen min". Klarade det inte. Det är en alltför plågsam läsning. En läsning man kan relatera till kan ibland bli alltför nära. Jag kan inte förmå mig att öppna mitt hjärta och släppa in fast jag vet att jag borde. Det kommer för nära inpå och jag blir ledsen. Men mest arg. Varför?

Jag har lärt mig att livet är skört. Man måste våga leva, varje dag. Man måste våga ta steget att uppfylla sina drömmar. Våga leva sina drömmar. Våga ta in dem medan de är här. Man måste våga vara en del av drömmen, samtidigt som drömmen behöver bli en verklighet. Man måste förstå att ens liv inte är ett epos, man är ingen hjälte, inte heller någon övermänniska. Man styr själv över sitt liv, sina handlingar och sina drömmar. Det är viktigt att förstå. I mina drömmar är Mitt liv, Mitt epos. Jag är där en hjälte, en övermänniska. Mig styr ingen, jag lurar ödet och blir ansvarig för mina handlingar och mitt öde. Jag väljer min egen väg och denna gång ledde vägen mig hit. Nu är det upp till mig att ta tillvara på alla de dagar jag har här. För vem vet, helt plötsligt kanske jag inte är en övermänniska längre. Någon annan styr och jag dansar likt en marionettdocka i Guds händer.

Sommarpratare Kristian Gidlund berättar om sin resa. Att vara 27 år och drabbas av stora C. Ta en paus, stäng dörren och låt honom dela sin historia. Du kommer inte ångra dig.

http://m.sverigesradio.se/artikel/5543363?programId=2071