I går eftermiddag gled vi in på parkeringen. Äntligen framme! Det kändes så hemma att det slog mig att det kändes som att jag aldrig ens varit borta. Helskum känsla. Vi åkte ner till Coop och allt runt omkring mig kändes så hemtamt. Jag säger att Västerås är hemma, för så har det varit i så många, många år. Har även kallat Kalix för hemma. Helt snurrigt. Har hela tiden stått med ena foten här och den andra foten i norr. Men trots att jag varit borta så länge så har Västerås klarat sig över förväntan. Det visar vad man är i en storstad, anonym. Mitt hem i norr klarar sig inte utan mig. Min tillvaro är där, mitt liv är där. Västerås kommer alltid att vara mer än en stad att resa till, det kommer fortsätta att vara mitt hem. I alla fall i många år framöver.

Jag träffade en av mina bästa vänner i går. Var så skönt att strosa med henne över stallplanen och ner till hingstarna. Pojkarna kom fram på en gång när de såg oss. Underbara pojkar. Cielos bästis kände igen mig och kom för att hälsa.

När jag åkte från stallet så var det helt svart ute.

Idag står det klippning av håret och Stockholmsresa på schemat. Vi hörs!

När jag slog upp mina två blå möttes jag av denna lilla filur. Älskade lilla C.